Ondskans och KGB:s återkomst
Nyheten passerade obemärkt. Den 31 juli i år dog den ryske politikern Vadim Bakatin. Han jobbade som chef för den forna underrättelsetjänsten KGB samma år som Sovjetunionen vittrade sönder 1991. KGB bär skulden för att ha terroriserat, fängslat, torterat, deporterat och dödat miljontals oskyldiga människor.
Cirka 200 000 människor häktades för ”antisovjetisk verksamhet” av KGB och dess företrädare NKVD i Lettland åren 1940–1991. En stor del av offren sändes till sovjetiska fång- och arbetsläger. En gråmulen och regntung dag i oktober besöker jag och vår yngsta dotter KGB:s fängelse i Riga. Vi bekantar oss med isoleringscellerna, förhörsrummet och det rum där fångarna avrättades. Den kommunistiska diktaturens dödsmaskin var skoningslös.
Till skillnad från Estland har de lettiska myndigheterna inte initierat rättsprocesser mot forna sovjetiska tjänstemän som bar skulden för brott mot mänskligheten. KGB:s lettiske chef Jānis Trubiņš ställdes aldrig till svars för sitt blodiga värv. Bristen på upprättelse är ett infekterat sår i många forna sovjetiska republiker.
Nu upprepas mardrömmen i Ukraina under den tidigare KGBmannen Vladimir Putins ledning. KGB har antagit en ny skepnad och kallas numera FSB. Sovjetunionen har bytts ut mot Ryssland, men förtrycksapparaten är snarlik. Förföljelserna av ”oliktänkare” i Donbas, Krim och Cherson och terrorbombningarna av civila mål har redan krävt tiotusentals människoliv. De som motsätter sig den ”ryska befrielsen” av ukrainskt territorium stämplas som satanister eller nazister. Upp till 1,6 miljoner ukrainska medborgare har i strid med folkrätten deporterats till Ryssland, uppger amerikanska underrättelsekällor.
Jag snubblade i somras över bilder som visade hur ryska ockupanter hade lortat ned en ukrainsk polisstation med avföring och urin. Samma primitiva beteendemönster upprepades under den sovjetiska ockupationen av Porkalaudden i Kyrkslätt 1944–1956. Många finländska hem blev nedsölade med ryskt bajs och urin. Exkrementer användes som uttryck för förnedring och maktmedel.
Min estlandssvenske vän Sven, som tvingades göra lumpen i Sovjetunionen, har förklarat den djuriska logiken för mig. ”De ryska beväringarna i mitt förband sade att det nyförvärvade territoriet inte är deras på riktigt innan de har märkt ut sitt revir med sin egen avföring.”
Hur gör man upp med de mörka sidorna av sitt förflutna? Tysklands självrannsakan och förmåga att ta itu med sina demoner föddes inte ur tomma intet. De allierade väststaternas krav formade övergången från en fascistisk stat till ett demokratiskt samhälle. Nazistiska beslutsfattare åtalades för sina brott mot mänskligheten i Nürnberg. I modern tid har Europarådet hjälpt forna sovjetiska republiker att slå in på en demokratisk väg som minimerar risken för totalitära tendenser.
Ryssland har däremot inte gjort upp med sitt förflutna. Massmördaren Josef Stalin hyllas som en ikonisk landsfader och den sovjetiska ockupationen av östeuropeiska grannländer klassas som en operation där grannfolken befriades av sovjetiska trupper. Myterna lever sitt eget liv. ”Vi är ett folk av hjältar”, förkunnade ett inspelat röstmeddelande i tunnelbanan i Moskva på segerdagen den 9 maj för flera år sedan. Indoktrineringen och propagandan har långa anor.
Respekten för rättsstaten och mänskliga rättigheter förutsätter politisk vilja. Om den viljan saknas är det kört för demokratin.
Det ryska anfallskriget i Ukraina kommer att upphöra en dag. Då måste världssamfundet se till att Putin och hans bundsförvanter ställs inför rätta i den internationella domstolen i Haag. Om så inte sker, upprepas lögnerna och det besinningslösa våldet igen.