Storstjärnan som blev välgörare och osjälviskhetens ansikte
FOTBOLLS-VM–
Varför skulle jag vilja ha tio Ferrarin, tjugo guldklockor och två privatplan? Vad skulle alla de där grejorna betyda för mig och världen? Jag var trött och hungrig som barn. Jag jobbade från ung ålder och spelade fotboll barfota. Jag fick aldrig chansen att utbilda mig. Men jag fick en chans att påverka många personers liv och framtid tack vare att jag blev fotbollsproffs, säger Senegals största stjärna Sadio Mané.
Historien är inte unik. Berättelserna om fotbollsspelare som tagit sats från rännstenen och blivit världsstjärnor är många. Många har också tappat kontakten med verkligheten. Alkohol och droger har kommit in i bilden. I den djupt troende Sadio Manés fall lär det inte hända. Den 30-årige Bayernspelaren är ett föredöme på många sätt.
Född i en liten stad vid namn Sambali långt ute i obygden i hemlandet Senegal. Uppvuxen i en tillvaro där fattigdomen var ständigt närvarande och hungern lurade runt hörnet varje dag lärde sig den unga Mané snabbt att ingenting kommer gratis i livet och att det gäller att bita ihop, att kämpa och att aldrig ge upp.
Drömmen om att bli fotbollsspelare fanns där sedan unga år men pappan, som var imam i byn, tyckte inte att det var en bra idé. Tvärtom förbjöd han sin son från att försöka förverkliga den drömmen.
Pappan dog då Mané var sju år gammal. I hemmabyn Sambali fanns på den tiden inget sjukhus, ingen skola heller för den delen. Det var något Sadio Mané senare skulle se till att ändra på.
Den före detta Liverpoolspelaren och nuvarande Bayernstjärnan var en stor talang redan i unga år och hans snabbhet, teknik och förmåga att fatta snabba beslut stod ut redan då. Han var bäst på planen och bäst i alla matcher mellan grannbyarna. Ansvarsfull var han också. – Varje dag berättade han att han skulle jobba på fälten. Varje kväll skulle han lära sig något ur Koranen, berättar hans farbror Ibrahim till The Athletic.
Men det var fotbollen som trollband den unga Mané, fotbollen som var drivkraften, fotbollen som var passionen. Han skulle inte bli jordbrukare, han skulle bli professionell fotbollsspelare. Och han var beredd att göra nästan vad som helst för att nå drömmen.
Stack i väg som 15-åring
De dammiga, ojämna planerna och avsaknaden av en mera proffsig omgivning fick honom att som 15åring lämna hembyn. Han sade ingenting till någon. Han vandrade
i timtal genom rätt farliga marker innan han kom till en väg där han hoppade på en buss som tog honom till huvudstaden Dakar.
Mamman hemma i Sambali var väldigt orolig och efter ett par månader fick hon nog, åkte till Dakar och tvingade 15-årige Sadio att återvända hem med henne.
Efter att halvår i hembyn samlade Sadio familjen runt sig och meddelade att han måste få chansen att försöka bli fotbollsproffs.
– Jag har talangen och jag vet att jag kan lyckas, sade Sadio då.
Talang är en sak. Vilja en annan. Och så behöver du en god portion tur. Det vimlar av talangfulla ungdomar i Afrika. Ungdomar med likadana drömmar som Mané närde. Likadana drömmar som tusentals och åter tusentals pojkar har dagligen.
En ytterst liten del kommer någonsin till det Europa som är de avlägsna drömmarnas förlovade fält. En ytterst liten del som kommer till Europa klarar av att livnära sig som fotbollsspelare. Någon promille lever gott på fotbollen och så finns det de som når epitetet superstjärna med allt vad det innebär.
För de allra flesta dör drömmen ut i något skede. Skador, en tränare man inte kommer överens med, fel omgivning och så vidare. För en del går det riktigt illa. Drömmen blir till en mardröm och vissa, i många fall outbildade, unga pojkar hamnar på gatan.
Två stora akademier
Att ta sig till Dakar innebär inte automatiskt guld och gröna skogar. Inte alls. För att drömmen om Europa ska förvandlas från utopi till något som åtminstone avlägset kan kallas realism gäller det att komma in i någon av de stora juniorakademierna i miljonstaden Dakar.
Helst Generation Foot som samarbetar med Metz eller Sacre Coeur som samarbetar med Lyon. För Mané öppnades dörrarna till Generation Foot där bland andra också Papiss Cisse fått sin fotbollsfostran.
Dessa akademier lockar också stortalanger från Guinea-Bissau, Gambia och många andra närliggande länder. Konkurrensen är mördande tuff och endast ett par spelare per årskull kan få chansen att åka till Europa och prova vingarna.
Mané var en av dem. Som tonåring lämnade han den afrikanska kontinenten bakom sig och flyttade till norra Frankrike. Mané fann sin relativt snabbt till rätta i staden, laget och omgivningen. Det fanns gott om afrikanska spelare i Metz vilket underlättade. Någon enorm sportslig succé var tiden i Metz inte, men Mané utvecklades och större klubbar fick upp ögonen för den oslipade diamanten.
En dag kom Metz ordförande och berättade att han sålt Mané till RB Salzburg för fyra miljoner euro. Metz hade då åkt ner i division 2 och fyra miljoner euro var mycket pengar för den ekonomiskt trängda klubben.
– Det var fruktansvärt och jag grät. Allt jag hade fanns i Metz. Det var mitt hem, sade Mané i en tvintervju för något år sedan.
Tårarna förvandlades ändå snabbt till skratt och leenden. I bildsköna Salzburg slog Mané igenom med dunder och brak. Den vindsnabbe senegalesen gjorde 45 mål och passade fram till 32 på 87 matcher och efter två säsonger var det dags för Premier League och Southampton. Köpesumman låg på 24 miljoner euro.
Två år senare var det dags för Liverpool där han i flera år bildade en av fotbollsvärldens mest fruktade trion tillsammans med Mohamed Salah och Firmino innan han flyttade till Bayern München i jakt på nya utmaningar.
Drömmen har gått i uppfyllelse för Sadio Mané men han har aldrig glömt från vilka förhållanden han kommer.
Byggt upp hembyn
Där fotbollsstjärnor numera gärna stoltserar med de dyraste kostymerna, snuskigt stora privata yachter, lyxbilar och armbandsur för en miljon euro har Mané inget till övers för dylikt.
För ett par år sedan blev en bild på Mané med en Iphone med söndrig display en viral hit. Manés lön i Liverpool låg någonstans mellan tio och femton miljoner euro så han hade haft råd att köpa både en och två nya lurar.
– Telefonen är en gåva av min kära vän Gigi Wijnaldum och den vänskapen värdesätter jag högt. Vad spelar det för roll om telefonen har en skråma eller spricka, sade Mané då.
Manés kärlek till hemstaden eller hembyn Sambali, med cirka 1 500 invånare, är dokumenterad. Han lät bygga en jättevilla åt sina släktingar.
Då Liverpool spelade Champions League-final mot Real Madrid skickade han 350 Liverpooltröjor till barnen och ungdomarna att ha på sig under finalen. De flesta har nog fortfarande på sig tröjorna.
Pappan dog då Sadio själv var sju, till stor del på grund av att Sambali då saknade ett sjukhus. Det gör inte staden längre. Mané donerade pengar så att ett sjukhus kunde byggas. Notan låg någonstans kring en miljon euro.
Han lät också bygga en skola som kostade 400 000 euro. Och donerade en bärbar dator till samtliga elever.
Utöver det finns numera en bensinstation och ett postkontor i byn. Och 4G-nätet är det bästa i hela regionen. Alla barn och ungdomar har sportutrustning. Barfota behöver ingen spela längre.
Han skickar också 75 euro till varje familj i området på månatlig basis och de bästa eleverna i skolan premieras med 400 euro. Jättelika summor i ett land där medellönen ligger på 130 euro i månaden.
– Jag har uppnått så mycket och tjänat så mycket. Jag vill dela med mig av min lycka. Jag behöver inte lyxbilar eller lyxklockor. För mig är det mycket värdefullare att hjälpa människor, säger Mané.
Lätt att unna sådana personer all framgång de når.