En resa till de egna rötterna
Kadriljdans, gråtkväden, ortodox tro och exiltillvaro – skoltsamer och karelare har kulturellt mycket gemensamt. Fyra musiker djupdyker i de två kulturerna och samtidigt till sina egna rötter. Det väcker också etiska frågor kring vem som får framföra vad.
En minoritet i minoriteten. Skoltsamernas språk och kultur skiljer sig en hel del från till exempel den nordsamiska kulturen, som varit mer synlig inom Finlands gränser. Att skoltsamerna har en hel del gemensamt med karelarna är inte heller så känt. I bägges kultur ingår både kadriljdans och gråtkväden, bägge tillhör den ortodoxa kyrkan och bär på rätt tuffa erfarenheter av att lämna sina hem och drivas i exil. I skoltsamernas fall handlar det alltså framför allt om Petsamoområdet, därifrån de evakuerades efter fortsättningskriget.
Sedan i fjol utforskar musikerna Amanda Kauranne, Emmi Kuittinen, Anna Lumikivi och Erkki Lumisalmi tillsammans skärningspunkterna mellan dessa två kulturer och nu är det dags att för första gången presentera resultaten på scen. I fredags uppträdde de i Enare, och denna vecka är det Helsingforspublikens tur.
Musikern Anna Lumikivi har både skoltsamiska och karelska rötter, av vilka de senare inte är så bekanta för henne själv. Och trots att skoltsamiskan funnits omkring henne ända sedan barnsben och smugit sig in via sånger och lekar lärde hon sig inte behärska språket förrän i vuxen ålder.
– För mig var starka språkkunskaper en nyckel till mitt skoltsamiska kulturarv. Först via språket började det öppna sig på djupet.
Att behärska vardagsspråket var ändå bara början. Skoltsamernas form av sjungna berättelser heter leu'dd, och språket i denna vokaltradition är kryptiskt, helt annorlunda än talad skoltsamiska. Som väldigt många musiker med samebakgrund har även Lumikivi dessutom fått gå en omväg via arkivinspelningar för att lära sig mer om sitt eget kulturarv.
– För hundra år sedan hade jag helt naturligt tillägnat mig traditionen via omgivningen, men själv har jag inte kunnat gå den vägen.
Skoltsamerna dansar
I arbetsgruppen samarbetar Lumikivi med sin egen far Erkki Lumisalmi samt med folkmusikerna Amanda Kauranne och Emmi Kuittinen, specialiserade på karelsk tradition. Initiativtagare till projektet är Kauranne, som själv har rötter i Suistamotrakten i Gränskarelen.
– Fröet till projektet slog rot då jag lyssnade till skoltsamiska arkivband och insåg hur mycket speciellt kadriljsångerna hade gemensamt med den karelska traditionen.
Karelsk kadrilj är väldigt populär inom folkmusik- och folkdanskretsarna i Finland, och att också skoltsamerna har en stark kadriljtradition har fått en hel del uppmärksamhet på sistone, bland annat har den i år för första gången dokumenterats i bokform. Till skillnad från andra samer har skoltsamerna överlag upprätthållit en stark danskultur, berättar Lumikivi och nämner danser som korobuška, obtšikrug – och pas d'Espagne!
– Danserna är förstås inte av skoltsamiskt ursprung utan härstammar från Ryssland och Frankrike och Polen och så vidare. Men det är fascinerande hur danserna från stora världen nått vårt lilla folk som bott så avsides, säger Anna Lumikivi.
Amanda Kauranne upplever det här som ytterst väsentligt i hela folkmusik- och folkdanskulturen.
– På samma gång kan ett fenomen vara väldigt lokalt och väldigt universellt. Det är viktigt att komma ihåg att olika folk alltid varit i kontakt sinsemellan. Och i bästa fall har härliga traditioner slagit rot!
Inget problem för kyrkan
Att danskulturen blomstrat bland skoltsamerna beror i hög grad på att den ortodoxa kyrkan inte haft något emot dans, till skillnad från flera grenar inom den lutherska kyrkan. Att Erkki Lumisalmi är både ortodox kantor och folkdansfantast är alltså inget problem. Anna Lumikivi berättar att dans förr i tiden hörde till de kyrkliga högtidsdagarna. I Petsamoområdet kunde både skoltsamer, karelare och ryssar samlas – först gick man i kyrkan, sen dansades det.
I dag lever speciellt skoltkadriljen aktivt vidare i Sevettijärvi (på skoltsamiska Čeʹ vetjäu ʹ rr), en by i östra delen av Enare kommun och en av de få orter i Finland där skoltsamerna är i majoritet.
– Skolan i Sevettijärvi har lärt ut kadriljen i årtionden och eleverna där har dansat den väldigt mycket. Men själv är jag uppvuxen i Ivalo och har faktiskt inte dansat kadrilj förrän inom det här projektet, säger Anna Lumikivi.
Även Amanda Kauranne har lärt sig dansa skoltkadrilj, även om hon påminner om att den också väcker etiska spörsmål.
– Tack vare våra härliga skoltsamiska handledare har jag och Emmi Kuittinen har fått vara med i skoltkadriljen, men det är klart att vi inte dansar den på egen hand. Den hör starkt ihop med det skoltsamiska samfundet.
Trots att projektet går ut på att lära sig av varandra poängterar Anna Lumikivi att det finns mycket att beakta då man framför tradi
tionsplock på en konsertestrad.
– Vi vill presentera traditionen, men samtidigt måste vi fundera på var man drar gränserna, till exempel vilken låt ur den skoltsamiska traditionen som är passande att framföras av oss alla fyra. Vi måste respektera samfundet och deras önskemål om hur saker kan framföras och av vem. Leu'dd-traditionen är till exempel något som tillhör endast skoltsamerna själva.
Redo att gråta
Samtidigt har Anna Lumikivi via samarbetsprojektet fått hjälp utifrån att uppliva fenomen inom den egna traditionen som hunnit falla i glömska.
– Skoltsamerna har haft en tradition med gråtkväden i samband med begravningar, men själv har jag aldrig fått uppleva den. Jag har velat lära mig, men först denna höst har jag känt mig redo.
Den känslan slog till helt plötsligt, i samband med en tillställning i augusti då skoltsamiska kvarlevor återbördades till skoltregionerna för att begravas på nytt. Det handlar alltså om kvarlevor som grävts upp ur gravar för att studeras, ofta med rashygieniska förtecken.
– Jag förbluffades själv över hur tung tillställningen kändes och för första gången kändes det som om jag var färdig att gråta, berättar Anna Lumikivi.
Gråtkvädesspecialisten Emmi Kuittinen har inom det aktuella projektet handlett Lumikivi i den karelska gråtkvädestraditionen och vid konserten i Enare förra veckan grät hon för första gången på scen.
– Det var en väldigt betydande stund för mig och det kändes terapeutiskt på ett personligt plan, trots att gråtkvädets funktion framför allt är att hjälpa hela samfundet att bearbeta den gemensamma sorgen. Jag vet inte hur nära den skoltsamiska gråtkvädestraditionen jag nådde men åtminstone kom mitt gråtkväde direkt ur hjärtat, ur äkta sorg.