En vårdhistoria

Den kvällen kunde jag inte röra på mig. Fast jag är gammal och gått genom ett antal hälsoproblem, var symtomen denna gång mig helt okända. Dessutom som ensamboende på landet är jag helt beroende av min rörlighet. Panik.

Först doktorn! Jag ringde omedelbart till min vanliga vänliga hälsostation och fick det vanliga automatiska svaret: Vi ringer tillbaka snart. Och snart blev det: Inom en kvart pratade jag med en doktor, som slussade mig till min egenläkare. Han hade som vanligt tid att lyssna på mig. Telefonledes övervägde han sedan ett par diagnoser, men kom till slutsatsen att jag skall till sjukhuset för granskning, gärna omgående. Han skulle ordna med en tid och de behövliga undersökningarna följande dag. Sedan kunde vi diskutera diagnos och göra upp en vårdplan – eventuellt någon dag diskutera eutanasi.

Sedan skjutsen! Själv skulle jag naturligtvis inte kunna gå alls, så det behövdes en skjuts av grövre kaliber. Jag ringde den bekanta chauffören med sin specialbil, och han lovade komma och hämta inom en halv timme. Jag kunde dessutom följa hans färd i realtid via en app på telefonen, så jag visste hur mycket tid jag hade på mig att förbereda mig för de närmaste dagarna.

Sist vikarien! Det gällde nämligen att sannerligen förbereda sig: Jag hade en viktig föreläsning nästa dag på över 400 kilometers avstånd, och hade tänkt starta tidigt på morgonen. Men nu var jag på sjukhus redan. Gudskelov visste jag att en duktig vikarie – dessutom gratis – väntade på mig bakom ett endaste samtal. Den vänliga mäklaren svarade bums, lovade återkomma och gjorde det efter en kvart hon också: Hon hade hittat en duktig ersättare, som skulle vänta på mig på sjukhuset redan i kväll så jag kunde briefa honom på allt gällande resan och uppdraget. Om jag inte skulle hitta honom i vimlet lämnade hon sin personliga telefonnummer och lovade komma över och hjälpa till. Det behövdes dock inte; allt gick som smort.

Arbetsresan fram och tillbaka var lyckad. Vikarien blev utan krumbukter tillgänglig för en vecka, då min vistelse i vården drog ut på tiden; det behövdes en smärre operation och några mer sällsynta reservdelar. Men efter en vecka var jag diagnostiserad och kry igen, allt för en rimlig självkostnad.

Både doktorn och mäklaren ville dessutom några dagar senare veta om jag var nöjd och skulle rekommendera dem för andra; de vill ju jämt förbättra sin service. Svaret var förstås ett rungande ja. I inget skede hade mina iakttagelser om min situation och mina symtom ifrågasatts eller löjliggjorts. Jag hade varit delaktig i min vård, blivit sedd och hörd, respekterad som individ och kund, min tid och mina behov hade iakttagits och min plånbok hade inte länsats.

Denna berättelse om vård skrev jag, människan, för att min bil inte kan skriva. Under hans vårdprocess kunde jag nämligen inte låta bli att jämföra hur mycket bättre, smidigare och snabbare man blir bemött som bil än människa. Aldrig behövde jag stå på knä och övertyga en utmattad, otrevlig personal om att han är verkligt sjuk och i behov av vård. Varför är plåt värd så mycket mer bra vård än kött, blod och ande?

Orsaken till olikheten kan inte vara att enbart en bil gör mätbar nytta; det gör vi människor också, och sjukdagarna utgör en förlust i både den privata ekonomin och samhällsekonomin. En brasklapp: Är det för att bilarna ligger karlarna närmast hjärtat? Eller var det helt enkelt så att min lilla gamla trotjänare till bil var totalsäkrad med mina egna pengar och därmed trygg – fast det har ju vi medborgare trott att vi också är med våra skattepengar? Är skillnaden mellan bil och människa alltså lika med skillnaden mellan privat och allmän vård?

En sak är dock säker: Fast jag är nöjd med min hälsovårdscentral avundas jag min bil med dess arbetshälsovård.