Boseman lär le i sin himmel
Black Panther-universumet fortsätter leverera även om Chadwick Boseman som spelade titelrollen är död. Nu tar hans mamma Ramonda, spelad av Angela Bassett, över i en superhjältefilm som struntar i genrekonventionerna och får en att glömma att det är fråga om en Marvelproduktion. ACTION/ÄVENTYR/DRAMA Black Panther: Wakanda forever
Betyg: 4/5
Regi: Ryan Coogler. Manus: Joe Robert Cole, Ryan Coogler. Foto: Autumn Durald Arkapaw. I rollerna: Letitia Wright, Tenoch Huerta, Angela Bassett, Lupita Nyong'o, Danai Gurira. 162. F12
”Wakanda forever!” Så avslutade kritikerkollegan Martina MoliisMellberg sin recension av Black Panther (2018), denna förvånansvärt djärva och vuxna superhjältefilmatisering som en gång för alla gjorde upp med den kritvita filmestetiken, en norm inte minst inom superhjältetraditionen.
Här var det ont om traumatiserade rikemanspiltar respektive brådmogna Bronx-ynglingar i tajta trikåer. På programmet stod en bredsida black power som bjöd in såväl det militanta som det fredliga och diplomatiska.
I det sistnämnda fallet hänvisades tittarna till konungariket Wakanda, en mer eller mindre isolerad afrikansk oas där det urbana och högteknologiska existerade sida vid sida med uråldriga traditioner och stamriter.
Nyckelordet i sammanhanget var ”vibranium”, en sällsynt metall som inte påträffats någon annanstans.
Varför inte också nämna skådespelaren Chadwick Boseman, den tidigt bortgångna titelrollsinnehavaren vars öde uppföljaren inte sopar under mattan.
De facto inleds Black Panther: Wakanda forever med en begravningsceremoni där T'Challa (Boseman) återförenas med sina förfäder. Ny regent blir mamma Ramonda ( Angela Bassett) som under en FN-konferens i Genève får hård kritik för att inte dela med sig av landets råvarutillgångar.
Konfrontation väntar
Även i övrigt rör det på sig. I Mali får en av Wakandas beskickningar påhälsning av skjutglada legosoldater och till havs seglar ett forskningsfartyg – under amerikansk flagg – som tycker sig ha kommit en ny vibraniumfyndighet på spåret.
Det är innan fartyget och dess manskap attackeras av en hittills okänd storhet, ett obskyrt undervattensfolk som inte skyr några medel när det gäller att hålla inkräktare och råvarutjuvar på avstånd.
Med kung T'Challa ur spel och drottning Ramonda på fallrepet är det mycket fokus på lillasyster Shuri ( Letitia Wright) som ställs inför ett värre dilemma: bistå undervattensguden Namor ( Tenoch Huerta) och hans mannar eller köra sitt race och riskera en inbördes konfrontation.
Precis som i den första filmen, även den i regi av Ryan Coogler, kan uppföljaren stoltsera med en föredömligt komplex hotbild. I stället för att ty sig till storhetsvansinniga dårfinkar lyfter filmen fram
ett naturfolk som inget annat vill än att leva i fred och harmoni med omvärlden – om det så betyder att man måste ta till hårdhandskarna.
Vackert och vemodigt
Black Panther var en storproduktion men Wakanda forever är om möjligt ännu större – utan att för den skull drabbas av elefantsjuka.
Coogler är lika mån om det personliga som det politiska, i ett opus där känslor som sorg och förlust ständigt slår hål på det spektakulära. Visuellt och scenografiskt är filmen närmast förbluffande men inte så att det enbart är fråga om ögongodis.
Materialet andas och lever, mycket känns hjärtligt och intimt. Plus att Coogler blankt struntar i de sedvanliga superhjältekonventionerna.
Filmen befinner sig så långt från den traditionella bekvämlighetszonen att det inte är sant – långa stunder glömmer man att det egentligen är fråga om en Marvelproduktion.
Hur kul är det inte med en film som tar det afrikanska arvet på fullt allvar. Och där de kvinnliga krigarna – filmens främsta knytnäve – alla ser ut som om Grace Jones är deras morsa.
Fräckt så det förslår om än i längsta laget.