Super så röven hänger
J-P Valkeapääs fjärde långfilm är en spritindränkt sak där karaktärerna ser ut som om de krockat med en långtradare. Det är groteskt och skitfult och inte för var smak – eller ens varannan – men sticker ut från den filmiska mittfåran gör det med besked. DRAMA/KOMEDI Hit big (Hetki lyö)
Betyg: 3/5
Regi och manus: J-P Valkeapää. Foto: Meelis Veeremets. I rollerna: Johannes Holopainen, Outi Mäenpää, Ilkka Heiskanen, Pääru Oja, Jukka-Pekka Palo. 124 min F12
Inte ens på spanska Solkusten lyser solen alltid. Det framgår av den finsk-spanska tv-serien Paradiset och det framgår av J-P Valkeapääs Hit big, en obeskrivligt sunkig sak där spriten flödar och blodet flyter.
Men så handlar det också om förtidspensionerade yrkesbrottslingar och före detta misskandidater som vid sidan av sitt eget krökande driver Bar Kaunotar, ett vattenhål som minsann sett bättre dagar.
Säg morjens åt Mikko ( Ilkka Heiskanen) och åttiotalsskönheten Marjaleena ( Outi Mäenpää) som tillsammans med Marjaleenas son, Vili ( Johannes Holopainen), försöker lura förfriskade landsmän att dricka ännu mera.
Inget dåligt koncept, bortsett från att trion länge struntat i att betala för spritleveranserna. Dessutom har Marjaleenas exmake, den nyss frigivna fängelsefågeln Mato ( Jukka-Pekka Palo), för avsikt att säga upp hyreskontraktet och slänga ut hela bunten.
Det ”perfekta” brottet
Det är utgångspunkten i en film som går sina egna vägar. Det är inte bara det att de glada gökarna i filmens centrum super så att röven hänger, även i övrigt är slutresultatet groteskt, skitfult.
Lägg till den taffliga brottsintrigen, modell talangafton från helsike, och vi talar om en finsk Fargo – komplett med ett kidnappningscenario som inte är av denna världen. Här är det Matos nuvarande partner ( Pääru Oja) som råkar illa ut.
Hit big är J-P Valkeapääs fjärde långfilm, en av hans mest lättillgängliga. Men med tanke på att regissören tidigare släppt rullar som Främlingen (2008), De har flytt (2014) och Hundar bär inte byxor (2019) är det ingalunda fråga om den filmiska mittfåran.
Skatten sinar
När Valkeapää inte dränker filmen i sprit och karaktärer som ser ut som om de krockat med en långtradare tyr han sig till våld och ond bråd död, ingen bristvara om man säger så.
Det som man däremot gärna sett mera av är den svärtade humorn. Visst finns det dylika inslag i filmen, som när Mäenpääs avdankade arvsprinsessa stöter på tv-personligheten Jorma Pulkkinen på gatan i Fuengirola, men som helhet lyfter det inte ovanför trädtopparna, komiskt sett.
Inte för var smak, inte ens för varannan, men i ett annars något slätstruket inhemskt filmstartfält sticker Hit big ut. Plus att skådespelarna tänder på alla cylindrar (och sedan några till).
Outi Mäenpää ser verkligen ut som om hon druckit sex flaskor rödvin om dagen i tjugo års tid (skådespelarens egen karaktäristik i en intervju) och Heiskanen och Holopainen kommer inte långt därefter. På sitt sätt fascinerande, heja Finland!