Hur känner man igen en spion?

I cyberrymden pågår det kalla kriget dygnet runt. Är vi nordbor extra sårbara för ryskt och kinesiskt spionage inom forskningsvärlden och den privata sektorn, tack vare vårt lättköpta förtroende? Uppvaknandet blir brutalt.

Spy vs Spy (spion kontra spion) är en svartvit tecknad serie i den amerikanska satirtidningen Mad Magazine. Serien skapades av exilkubanen Antonio Prohías, som ville göra narr av det kalla krigets paranoia och den fåfänga kapprustningen. Varje stripp följer ett bestämt mönster där två spioner – den vitklädde X och den svartklädde Y – försöker ta livet av varandra på kreativa vis. Oftast slutar det med att planen vänds mot förövaren.

Att serien ursprungligen tecknades i svartvitt var synnerligen passande, mot bakgrund av det kalla krigets binära ideologiska låsningar. Mellan kapitalism och kommunism fanns inga gråskalor. Eller nja, sporadiskt förekommer faktiskt den kvinnliga spionen Z, som bryter mönstret. Denna femme fatale använder sin attraktionskraft för att ta livet av både X och Y, på raffinerade sätt. Därmed rentav Spy vs Spy vs Spy.

Nyss tjöt hela Norge av skräckblandad förtjusning över ett tvättäkta spiondrama. Polisen i Tromsø häktade en misstänkt ”sovande” rysk agent. Genom att posera som forskare ”från Brasilien” nästlade han in sig vid Senter for fredsstudier (CPS), och visade starkt intresse för säkerhetspolitik i Arktisområdet.

Överväldigande bevis framplockade av det grävande journalistkollektivet Bellingcat tyder på att mannen jobbade för den ryska militära underrättelsetjänsten GRU, som så kallad illegalist. Dessa har sällan direkta spionuppdrag, utan bygger nätverk och tillägnar sig känslig information för att underlätta senare underrättelse.

Snart sagt alla länder skickar ut underrättelseofficerare till ambassader och generalkonsulat, där de verkar under den diplomatiska täckmantelns beskydd. Vid sidan om dessa finns illegalister, spioner i lånta kläder. De jobbar i det tysta för främmande makt, under omsorgsfullt uppdiktad identitet, som ”vanliga” medborgare vid företag, universitet eller högskolor.

Därför blir uppvaknandet bryskt. ”Det är nästan skrattretande. Jag är chockad, och känner mig lite utnyttjad och lurad”, säger den misstänkte spionens mentor Gunhild Hoogensen Gjørv vid Universitetet i Tromsø till NRK. Det är ingalunda första gången fredscentret drabbas: för två år sedan ledde spåren vid ett hackerangrepp likaså till Ryssland.

I februari sa Hoogensen Gjørv, ironiskt nog: ”Det är inte bara militära aktörer som är viktiga för den nationella säkerheten. Varje medborgare spelar en otroligt viktig roll då det gäller destabilisering.”

Detsamma gäller akademiker, är man frestad att tillägga. Är det dags att klassificera kritiska forskningsdokument?

Den mest effektiva formen av blåsning är den som vi själva blåögt medverkar i. Vi vill tro gott om folk. Det gör oss extra sårbara för strategiska angrepp. Sund skepsis förebygger missbruk. ”Förtroende är bra men kontroll är bättre” lyder ett ryskt ordspråk, ”doverjaj, no proverjaj”.

För första gången läser vi rubriker om en ”sovande agent” i Norden – men den misstänkte, som tycks ha glömt sitt portugisiska ”modersmål”, är knappast ensam. Det är ingen slump att Kreml eller Peking försöker krama de nordliga breddgraderna med sina tentakler. Den säkerhetspolitiska temperaturen stiger kring Arktis. Med sina transportrutter och naturresurser är området strategiskt viktigt. Det finns en politisk beställning på spionage, också inom den privata sektorn.

Då utländska medborgare med imponerande meriter visar intresse för frågor som berör spetsteknik, skyddsobjekt, beredskap, hybridhot, totalförsvar, cyberattacker eller desinformation borde det väcka extra vaksamhet.

❞ Våra samhällen bygger ju på öppenhet och allmänt förtroende, som gränsar till naivitet.

Forskare och analytiker menar att Ryssland ligger bakom den stora majoriteten av alla spionfall i Europa. Finland och Sverige är mjuka måltavlor, speciellt inom industrispionage. Våra samhällen bygger ju på öppenhet och allmänt förtroende, som gränsar till naivitet.

Ryssland har en lång historia av underrättelseinhämtning, och har på sistone betett sig alltmer riskbenäget, för att inte säga besinningslöst. Det säkerhetspolitiska läget i Europa är på helspänn, till följd av Kremls fullskaliga statsterrorism i Ukraina.

Finland och Sverige har lämnat in var sin Natoansökan. Det påverkar underrättelsehotet. Vi inhyser högteknologisk industri och toppforskning, som andra vill åt. Vår geografiska placering kan vi inte ändra på. Vi behöver inte vara på helspänn, men fullt medvetna och på alerten.