Finland grep Natochansen först femte gången
Även om Finlands marsch mot Natomedlemskap blev över 30 år lång, betonar Risto E. J Penttilä och Jyrki Karvinen i sin nya bok att ett medlemskap på inget sätt var förutbestämt. I verkligheten fanns det fyra möjligheter tidigare som aldrig ledde någon vart, främst för att ett Natomedlemskap aldrig var av högsta prioritet.
Risto E.J. Penttilä väckte rubriker i december 2021 då han i A-Talk förutspådde att man i Finland inom några månader skulle föra en debatt om medlemskap i Nato. I den färska boken Pitkä tie Natoon beskriver han Finlands maratonlopp mot ett Natomedlemskap som inleddes då det kalla kriget upphörde. Den långa resan presenteras genom Penttiläs egen ”resa” från ung utbytesstudent till en regelbunden kommentator i säkerhetspolitik.
Boken är skriven tillsammans med den erfarne utrikespolitiska journalisten Jyrki Karvinen, som ackrediterade sig som journalist i Nato redan 1993 och har deltagit i fler Natotoppmöten än Finlands tre senaste presidenter tillsammans. Slutresultatet är en mycket lättläst beskrivning av ofta komplicerade händelseförlopp, där också detaljerna presenteras på ett korrekt sätt.
Bokens intressantaste och tidigare opublicerade uppgift kommer redan i prologen. Penttilä får den 5 mars 2022, dagen efter president Niinistös besök till Vita huset, en förfrågan från ett okänt nummer om att diskutera krypterat över Signal. Det visar sig att det som många säkerhetspolitiska bedömare hade varnat för hade skett: Finland hade anmält om sitt intresse att lösa in sin ”Natooption”, men svaret från USA hade varit ”för fan, absolut inte nu”.
Farhågorna i Washington var stora att en finländsk ansökan skulle öka riskerna för ett stormaktskrig i Ukraina. Därav de luddiga formuleringarna om att starta en ”process” för att förstärka det säkerhetspolitiska samarbetet mellan Finland och USA, utan några hänvisningar till Nato. Intrycket förstärktes av de offentliga uttalanden som bland andra Magdalena Andersson och Alexander Stubb med flera gav kort därefter om att detta inte var rätta läget att ansöka om medlemskap.
Vad som sedan svängde läget på dryga två månader till att Finland och Sverige beslöt om att ansöka om inträde i Nato och fick amerikanskt stöd för detta i ett trepartsmöte med president Biden tillskriver författarna dels den väl förankrade processen, aktiv diplomati i Washington, men framför allt det tappra motstånd som Ukraina bjöd på i kriget mot Ryssland.
Eloge till försvarsmakten
Boken om den långa vägen mot Nato delas in i fyra delar: 1. Tiden efter Kalla kriget under president Koivistos tid, då de första stegen mot ett samarbete togs. 2. Paavo Lipponens tid, då begreppet Natooption lanserades samtidigt som de nya medlemmarna antogs. 3. Tarja Halonens period då bland andra de baltiska länderna anslöt sig samt 4. Sauli Niinistös tid då Rysslands angrepp på Ukraina raserade grunderna för Finlands säkerhetspolitik och ledde till en sista ”spurt” för att ansöka om medlemskap.
Författarna ger en speciell eloge till den finska försvarsmakten som målmedvetet utvecklade sin förmåga att samarbeta och bli ”Nato-kompatibel”, parallellt med att man upprätthöll ett starkt nationellt försvar. Målet var att säkerställa att försvarsmakten inte skulle vara den felande länken den dagen politikerna beslöt att ansöka om medlemskap.
Jag har själv erfarenhet från 1996 som underrättelseofficer då Finland deltog i Natos första krishanteringsoperation IFOR i Bosnien-Hercegovina. Mina instruktioner från högre ort var att ”få in foten i Natos dörrspringa” i underrättelsesamarbetet. På samma sätt betonar författarna betydelsen av det finska deltagandet i såväl IFOR som i efterföljande SFOR, KFOR och ISAF operationerna, likväl anskaffning av endast Natokompatibelt material och övergång till Natoprocedurer för uppnåendet av såväl kompatibilitet som politiskt grundkapital.
Flera möjligheter
Även om marschen mot Natomedlemskap var över 30 år lång, betonar författarna att ett medlemskap på inget sätt var förutbestämt. I verkligheten fanns det fyra möjligheter tidigare, som aldrig ledde någon vart, främst för att ett Natomedlemskap aldrig var av högsta prioritet.
Vid den första antagningsomgången år 1997 erbjöds Finland medlemskap av USA. Även om president Ahtisaari och statsminister Lipponen var västorienterade, så var deras prioriteter på annat håll, dels i att stärka Finlands roll i EU:s kärna och dels i internationell diplomati.
År 2004 vid den andra ronden var sällskapet ”fel” för att citera president Halonen, som även i övrigt förhöll sig ytterst skeptiskt till allt som hade med Nato att göra.
Den tredje möjligheten kom år 2008 efter kriget i Georgien, men då valde statsledningen att blunda för Rysslands förändrade beteende och förlitade sig likt den övriga västvärlden på att åter förbättra relationerna till Ryssland.
Den fjärde möjligheten kom 2014 efter den olagliga annekteringen av Krim. Även då satsade Finland på bilaterala förbindelser och ökat ekonomiskt samarbete med Ryssland via bland annat Rosatom och Fortum.
Femte gången gillt
President Niinistös förhållande till Nato bedömdes vara försiktigt, eventuellt på grund av att hans vagt positiva uttalanden i presidentvalet 2006 kan ha fällt avgörandet till Tarja Halonens fördel. En miss är att man beskriver Niinistös uttalanden om Nato inför presidentvalet 2018 noggrant utan att ens nämna att en kandidat, Nils Torvalds, faktiskt lyfte upp Natomedlemskapet som sin huvudpunkt, med dåligt utfall.
En annan förenkling är att avfärda Finlands stöd till Frankrike enligt EU:s artikel 42.7 efter terrorangreppen 2015 som endast myndighetssamarbete, då Finland i verkligheten förstärkte sin närvaro i UNIFIL i Libanon med ett kompani, för att möjliggöra hemkallandet av franska trupper.
Först den femte gången, när grunden för den finländska säkerhetspolitiken raserats, tog Finland sin ”slutspurt”. Då var frågan prioriterad och den process som genomfördes med bred konsensus och koordinerat med Sverige ledde slutligen till en gemensam ansökan med Sverige.
Det sista kapitlet berör sedan visioner om Finlands kommande roll i ett kommande Natomedlemskap där han förespråkar en ny Kalmarunion med starkt nordiskt samarbete. Framtiden får utvisa om Risto E.J. Penttiläs epitet som ”orakel” får en fortsättning.
❞ Författarna ger en speciell eloge till den finska försvarsmakten som målmedvetet utvecklade sin förmåga att samarbeta och bli ”Nato-kompatibel”, parallellt med att man upprätthöll ett starkt nationellt försvar.