För få finlandssvenskar som fyller måtten söker till småbarnspedagogiken

Det finns inte tillräckligt med sökande som fyller måttet till studier i småbarnspedagogiken på finlandssvenskt håll – det är en av orsakerna till personalbristen. För någon vecka sedan krävde städerna i huvudstadsregionen att staten ska se till att det skapas fler utbildningsplatser i småbarnspedagogiken. Men det löser knappast personalbristen.

På finlandssvenskt håll har personalbristen inom småbarnspedagogiken redan länge varit ett stort problem, särskilt i huvudstadsregionen. Nu har även den finskspråkiga sidan akuta problem.

I början av november ordnade huvudstadsregionens städer en gemensam presskonferens där städernas ledning med en mun konstaterade att de helt enkelt inte klarar av situationen. De behöver statens hjälp och vädjar om fler utbildningsplatser.

Huvudstadsregionen växer så det knakar och inflyttningen är stor. Det innebär en ännu större press på småbarnspedagogiken. Dessutom har både städerna och staten som uttalat mål att alltfler barn ska börja på daghem. Därför har man bantat de kommunala hemvårdsstöden. Det har gett resultat. Men personalbristen återstår och det är inget litet problem.

Enligt Helsingfors borgmästare Juhana Vartiainen (Saml) behövs 6 000 nya högskoleutbildade inom småbarnspedagogiken före år 2030. Med nuvarande utbildningsplatser i Nyland fylls inte ens hälften av det behovet.

På finskt håll kan fler utbildningsplatser kanske vara en del av lösningen. Men det gäller att se till att de som studerar får sin examen, och att de faktiskt jobbar inom småbarnspedagogiken.

På svenskt håll är problematiken lite annorlunda. Juhana Vartiainen sade sig vara medveten om att personalbristen i den svenska småbarnspedagogiken inte kan lösas enbart med fler utbildningsplatser. Vartiainen hoppas på att kunna locka studenter från Skandinavien och befrämja studier i svenska.

Den svenska utbildningen av småbarnspedagoger sker vid Helsingfors universitet och Åbo Akademi. De ansvariga professorerna Mirjam Kalland och Mia Heikkilä håller med om att lösningen inte är så enkel som att öka antalet utbildningsplatser.

Ett uppenbart problem på finlandssvenskt håll är att det helt enkelt inte finns tillräckligt med lämpliga sökande till utbildningen. Både vid Helsingfors universitet och Åbo Akademi är utbildningen tudelad.

De som kallas examensstuderande går en vanlig högskoleutbildning. Här är problemet åtminstone i Helsingfors att tillräckligt många sökande inte uppfyller kriterierna. Ett lämplighetstest ingår i inträdesförhöret och många klarar inte testet. Vid Åbo Akademi ser man nu igenom antagningssystemet för att upptäcka om det finns flaskhalsar som kan åtgärdas.

Den så kallade flerformsutbildningen vid både HU och ÅA har däremot många sökande. Den är riktad till personer som arbetar inom småbarnspedagogiken men inte är behöriga. De kan studera vid sidan av sitt arbete. De som antas är motiverade och engagerade. Problemet är att finansieringen täcker intagningen nästa år, men sedan är fortsatt finansiering ett frågetecken.

Den ansvariga ministern Petri Honkonen (C) har offentligt sagt att han vill få in ett anslag i en tilläggsbudget, men det är ännu oklart om det blir så. Om finansieringen inte ordnas är det svårt att fortsätta med utbildningen i den här formen.

Åbo Akademi ser sig nu om efter andra möjligheter för finansiering, bland annat genom interna omfördelningar. Även finlandssvenska fonder och stiftelser har hittills bidragit.

Vartiainens tanke att locka skandinaviska studerande till småbarnspedagogiska studier i Helsingfors eller Vasa är knappast heller en lösning. Även om studier i Finland skulle intressera, så är lönen i Sverige med ungefär 1 000 euro mer än i Finland ett lockbete. Det gäller givetvis även finlandssvenska småbarnspedagoger.

Lönefrågan är en del av lösningen, men knappast heller hela lösningen. I offentligheten är bilden av branschen dyster, trots att det också i huvudstadsregionen finns välfungerande enheter där alla – personal, föräldrar och framför allt barn – är nöjda.

I Finland är modellen att småbarnsföräldrar antingen jobbar heldag eller är hemma på heltid. Forskningen visar att de finländska småbarnsföräldrarna är mer utmattade än i resten av Norden, där deltidsarbete i det här livsskedet är vanligare.

Professor Mirjam Kalland föreslår att Finland målmedvetet går in för att småbarnsföräldrar kan jobba deltid och få ett partiellt hemvårdsstöd. Det skulle minska pressen på småbarnspedagogiken när även barnen kan ha kortare dagar, men ändå få det stöd i utvecklingen en kvalitativ småbarnspedagogik ger.

Kalland påpekar att forskning visar att ett flexibelt arbetsliv när familjesituationen kräver det leder till att karriären blir längre. Det är inte lätt att ändra på ett ingrott mönster men Kallands förslag är värt att utreda. Alla vinner på mindre stress, även samhället och arbetsgivarna.