Kulturens andel måste höjas till 1 procent av statsbudgeten
I ministeriernas framtidsöversikt 2022 har äntligen kulturbranschen och de problem som den drabbas av lyfts fram. Den innehåller också åtgärdsförslag och ett av dem är att lyfta kultursektorns andel av statsbudgeten till 1 procent.
Då finansieringen från pengaspel nu minskar måste vi fatta beslut om hur kulturbranschen skall finansieras i framtiden. Detta är den offentliga maktens ansvar. Att lyfta kulturens andel av statsbudgeten till 1 procent är inte för mycket begärt. Satsningar på kultur är investeringar som återbetalar sig själv mångfalt både ekonomiskt och mätt i välmående. Konst- och kulturlivets förmåga att förnya samhället och förstärka ekonomin har inte utnyttjats tillräckligt. Kultur är alltid en resurs, inte en kostnad. Främst har konst och kultur ändå inte ett ekonomiskt värde utan de är ett värde i sig. Utan kultur är vi inget civiliserat land, utan konst är vi ingen nation.
Därför behöver vi också förstärka frilansarnas ställning då det kommer till social trygghet. Inte bara konst- och kulturfältet utan också bland annat idrottsverksamhet fungerar väldigt långt på frilansbasis där utövare anställs för korta tider, på deltid eller för projekt. På konstutbildningarna utbildas man till att bli egenföretagare då det är den mest sannolika karriärutvecklingen. Inget fel med detta, men det är viktigt att förstå att företagandet i detta fall inte är ett val att bli företagare utan det enda sättet att fungera i branschen. Det finländska kulturfältet stöder sig till stor del på dessa yrkesutövare som det finns mer av hos oss än i de andra nordiska länderna. De statsandelsfinansierade konstinstitutionerna sysselsätter även de många frilansare som är avgörande för hela verksamheten och utvecklingen går mot ett större antal frilansare och färre fast anställda.
Tyvärr har det visat sig att många av de självsysselsatta faller igenom nätet av social trygghet då det gäller, vilket senast kom fram under pandemin. Arbetslöshetskassa, FPA och TE-tjänsterna baserar sig på anställningsförhållanden med fast lön. Då är ett yrkesliv med många olika inkomstkällor inte omfattat. Detta gäller som sagt inte bara kulturfältet utan i stigande grad även andra branscher som till exempel idrott där tränare och andra anställda jobbar med flera olika uppdrag som tillsammans bildar en heltidssysselsättning. Då de unga i vårt land nu dessutom behöver all satsning på välmående vi kan umbära är det inte heller oviktigt att se att kultur och idrott i hög grad idkas med och bland unga.
Därför behöver vi under den kommande regeringsperioden höja kulturens andel av statsbudgeten till 1 procent och uppdatera systemet för social omsorg så att det omfattar dem som sysselsätter sig själv oberoende av bransch och ställning. Detta kan med fördel vara en del av regeringsprogrammet.