I romancelitteraturen betyder feminism i första hand kvinnors rätt till njutning
I USA står romance för en fjärdedel av bokutgivningen. Romantiken ska vara upphöjd över allt vad vardag heter, de erotiska scenerna ska vara heta och naturen ska ställa upp med underbara landskap. Men förtjänar genren verkligen att mötas av enbart förakt, frågar Merete Mazzarella.
I Sverige talade man för några decennier sen om ”tantsnusk” eller om FLN, ”flärd, lidelse och njutning”. Det handlade om böcker skrivna av kvinnor för kvinnor, böcker som var djupt föraktade av det litterära etablissemanget. I dag talar man om romance och genren har aldrig varit mer populär: i USA står den för en fjärdedel av bokutgivningen.
Hur genren egentligen ser ut lär jag mig av antologin Speglingar av feelgood. Genre, etikett eller känsla? som nyligen kom ut vid Linnéuniversitetet i Sverige med två litteraturvetare Maria Nilson och Pia K Posti som redaktörer. Romance är feelgoodlitteratur skriven för kvinnor av kvinnor. Miljöerna är exklusiva, hjältarna är rika, de är finansmän, de äger herrgårdar eller så är de hotellmagnater. Det kan finnas hur många biintriger som helst, men huvudintrigen ska vara en kärlekshistoria, traditionellt en sådan i vilken kvinna möter man. Hjälte och hjältinna får inte falla för varandra omedelbart, tvärtom kan de framstå som varandras motsatser eller rentav fiender. Hjälten får gärna verka kylig och arrogant – han får också, skulle jag vilja tillägga, ha mörka hemligheter eller åtminstone ett melankoliskt drag kring munnen – och de bådas väg till varandra ska vara kantad av missförstånd och förvecklingar.
Efterhand får hjältinnan emellertid hjälten att mjukna och öppna sig, vändpunkten kommer när han bekänner sin kärlek. Romantiken ska vara stormande intensiv och upphöjd över allt vad vardag heter, de erotiska scenerna ska vara heta och också naturen ska ställa upp med underbara landskap och sublima effekter.
I sitt bidrag till antologin konstaterar genusvetaren Elin Abrahamsson att romance brukat bekräfta den fysiskt och socialt överlägsna mannens dominans. Javisst, hjälten mjuknar men bara i förhållande till sin utvalda och därmed förblir patriarkatet ohotat.
Samtidigt är författarna känsliga för vad som rör sig i tiden, visar Abrahamsson, och som exempel tar hon den mycket populära Simona Ahrnstedts Den enda- trilogi från mitten av 2010-talet. Här är hjältinnorna starka, för att inte säga heroiska, en är fältläkare i en krigszon, en annan journalist med ambitionen att föra de svagas och utsattas talan. Hjältarna är fortfarande alfahannar men samtidigt feministiskt medvetna. Den man som blir journalisten Ambras öde, är elitsoldat och bekämpar sexistiska nättroll – förvånansvärt nog genom att söka upp dem i deras hem, binda fast dem och skrämma dem till tystnad. Men framför allt är han inställd på att vara Ambras beskyddare:
”Han skulle göra den här delen av världen till en säkrare plats, så att sådana som hon skulle kunna göra det som måste göras. Ge röst åt dem som behövde höras. Men först skulle han bädda ner henne i sängen, vaka över henne, ge henne det hon ville ha: dessert, sömn, sex, ett hett bad. Vad hon än önskade eller behövde skulle han ge henne. Det var hans främsta uppgift.”
I romancevärlden betyder feminism i första hand kvinnors rätt till njutning. Som litteraturvetare skruvar man på sig men det är bara att inse att romance är kvinnliga önskedrömmar, i det här fallet för kvinnor som lärt sig att vara duktiga och självständiga men som ändå kan fantisera om en omhändertagande man.
Ahrnstedt har för övrigt också förstått att reagera på klimatkrisen. Under första hälften av 2010talet kunde en av hennes hjältar ännu bjuda hjältinnan på en dagstripp till Köpenhamn i sitt privatflyg, numera är det tåg som gäller.
I första klass, får man förmoda.
Men det finns också en annan sorts feelgood där man reser betydligt billigare. Här är huvudpersonerna medelålders kvinnor som genomgår en kris som tvingar dem till uppbrott och förändring, det kan vara en skilsmässa eller en sjukdom eller upplevelsen av att ha offrat för mycket på jobbet eller på att ta hand om familjen.
De vill hitta sig själva, de flyttar till en småstad eller till landet, de söker nya sätt att försörja sig. Ofta blir de småföretagare, biodlare, trädgårdsmästare, inredare, skrivterapeuter, antikvarier. De driver kaféer och bagerier, skönhetssalonger och spa, blomsterhandlar, begravningsbyråer och pensionat.
Men mest populärt är att driva en bokhandel för om det är något som de här kvinnorna tror på så är det böcker och de är själva experter på den genre de är huvudpersoner i. För dem – liksom för läsarna – kan vänskap betyda lika mycket som kärlek och de är beredda att nöja sig med slut som är hoppfulla snarare än störtlyckliga.
Men om kärleken kommer så är den stillsammare och mognare än i romance. I en bok som heter The little shop in happily ever after har huvudpersonen länge tyckt att de män hon läst om i romaner är vida överlägsna dem hon ser omkring sig, men när hon flyttat ut till landet dröjer det inte länge innan hon faller för en bonde. Han en tyst man som inte läser annat än jordbrukstidningar, men när han lär henne att förlösa en tacka som föder tvillingar är han i hennes ögon ett med jorden och naturen.
För henne liksom för romancehjältinnorna är kärleken en upptäcktsfärd:
”Det var som om allt han inte kunde säga kom till uttryck på andra sätt. Det var så hon lärde känna honom, inte genom långa samtal eller fin poesi eller delade intressen utan genom själva hans kroppslighet.”
Också den här typen av feelgood vill ge ”en skön känsla i kroppen”, som en trogen läsare uttrycker det men den problematiserar samtidigt gränsen mellan önskedröm och verklighet, ja, den kan rentav vilja påverka verkligheten. Författaren Camilla Davidsson skriver på sin hemsida att hon vill att hennes läsare ska ”stanna upp en stund, ta sig tid att lyssna inåt och reflektera över sina livsval och sina inre önskningar.”
Och hon tillägger: ”Kan mina berättelser inspirera läsare att bryta destruktiva mönster och ta makten över sina liv så har jag lyckats på riktigt.”
Frågan är om de här böckerna verkligen förtjänar att bemötas enbart med förakt?