Krigsskadeståndet krävde stock, papper och cellulosa vilket påverkade skogarna

Vad är det som gör EU:s restaureringsplan för vår natur så besvärlig? Åtminstone i ett avseende har Li Andersson rätt i sin kolumn (HBL 14.11): det som gör det svårt är politikernas förkortade debatt.

Man behöver egentligen bara kolla förslagets tidshorisont för att inse att det finns verkliga svårigheter. År 1950 hade knappa sex år gått sedan vapenstilleståndet. I den förlorade delen av Karelen försvann 270 000 ha odlingsmark, som måste ersättas. Samtidigt måste landet skapa en tillflyktsort och en ny hembygd för över 400 000 människor och inleda avbetalningen på de överstora kraven på krigsskadestånd. En del av de nyskapade hemmanen var ”alla hemman”, det vill säga hemman utan färdig odlingsmark. Av den här orsaken fortsatte åkerröjningen fram till 1960. I bestämmelserna nämndes det uttryckligen att krigsskadeståndet skulle betalas i trävaror, papper, cellolusa och i både havsgående fartyg och flodfartyg. Fartygen byggdes bland annat i Åbo.

Vad fanns det för ”fristående” resurser? Huvudsakligen skog och kärrmark. För att fylla kraven, för att producera cellulosan och pappret, för att bygga fartygen och pråmarna behövdes det stock. Sjuttio år senare ser vi resultatet i våra skogar. Om man jämför åldersfördelningen mellan finsk och svensk skog är det just i skogens åldersskillnader den finns och det har betydelse för vår sänka. De områden Finland då tvingades avverka för att klara skadestånden har just nu kommit upp till en ålder där sekvestreringen av koldioxid märkbart minskar. Det påverkar alltså dynamiken i vår sänka.

Samtidigt ställs vi inför ett besvärligt, och samtidigt lite moraliskt, problem. Ska de kärr som då röjdes omfattas av kraven på återställning. Eller gäller återställningskraven Karelen?

Nils Torvalds Europaparlamentariker (SFP)