30-årsjubilerande Pasi Hyökki visar framfötterna som tonsättare
Dirigenten Pasi Hyökki firar 30-årsjubileum som dirigent körer. På jubileumskonserten i Tempelplatsens kyrka dirigerade han 4 körer som samverkade i olika kombinationer.
Körmusikens säsongskonserter. Pasi Hyökkis 30-årskonsert. Tapiolakören, EMO Ensemble, Ylioppilaskunnan laulajat, Vokalensemblen Talla. Cain, Ostrzyga, Poulenc, Sundqvist, Kähärä, Salonen, Mäntyjärvi, Kuula, Rautavaara, Linkola, Vanonen, Hyökki. Tempelplatsens kyrka 17.11.
Det är på något sätt omöjligt att föreställa sig att Pasi Hyökki stått framför körer i hela tre decennier, men detta är ändå fallet och 30årskonsertens program räknar upp inte mindre än tolv körer och ensembler av olika slag som han lett, av vilka inte mindre än fyra är grundade av honom.
Fyra av hans ensembler stod även uppradade i en fullsatt Tempelplatskyrka i torsdags och ett smart drag var förstås att inte avverka dem i tur och ordning, utan låta dem samverka i olika kombinationer. När samtliga sedan sammanstrålade, som i Einojuhani Rautavaaras Sydämeni laulu, klingade kombinationen av barnkör, studentmanskör, kammarkör och vokalensemble onekligen rätt magiskt.
En av konsertens stora behållningar var för övrigt inte musikalisk utan litterär, för Hyökki är inte blott en genommusikalisk person utan även en ansenlig litterär stilist. Hans programkommentarer är avväpnande i sitt torrt humoristiska, inte så litet självironiska tonläge. Han skulle självfallet inte, som pappa Matti, bli kördirigent utan marinbiolog och därtill hade han gett sig tusan på att aldrig komponera.
Nostalgisk barndomsresa
Ingendera föresatsen höll och tur är väl det. Alla känner Hyökkis kvaliteter som dirigent, för att inte tala om hans superbt känsliga sopranistsång, men den här gången fäste jag mig framförallt vid den nykläckta tonsättaren Hyökki. Vi fick oss två uruppföranden till livs och jag vågar påstå att han har hittat en helt egen estetisk nisch i dagens körfinland.
Inte minst framgick det än en gång sällsynt tydligt att en amatör som känner körinstrumentet har alla förutsättningar att skriva bättre klingande och fungerande körmusik än den mest proffsiga komponist med ringa eller ingen kunskap på området. Hyökkis stil kunde eventuellt beskrivas som ett slags postpostmodernism, där bugningar mot traditionen samsas med utvikningar i de mest oväntade riktningar.
Mest av allt slås man dock av Hyökkis, föga överraskande, fullkomligt idiomatiska sätt att handskas med körinstrumentet. Så i kvällens första uruppförande, den dråpliga bagatellen Poikkeusoloissa med textfragment citerande bland andra Finlands statsminister, och så framförallt i kvällens andra uruppförande; den nostalgidrypande sviten Alavus, där musiken dock endast temporärt höll sig med bakåtblickande gester.
De facto var Hyökkis grepp överlag relativt avancerat, med undan för undan allt mer komplexa klusterfält som effektivt stämningsskapande element. I alltings centrum stod dock texten, hans egen, som beskrev ett slags livsresa med utgångpunkt i vistelserna hos mormor och morfar i Alavo och som sannerligen värmde den här gamle nostalgikerns hjärta.
I jämförelse härmed kändes en annan amatörtonsättare, Juuso Vanonens svit Tässä on valo (2017, till Johanna Venhos texter), ur vilken vi nu hörde tre satser, som överambititiös och inte minst överbelastad av en alltför kompakt och tätt utformad textur. Jukka Linkola är däremot en gammal räv som vet exakt hur han skall skriva för vilken ensemble som helst (denna gång Talla) och sviten Mieliteko (1999) var lika underhållande och stilistiskt mångfasetterad som, vid behov, intrikat koncipierad.
Intelligent och vidsynt
En viss, i dagens körvärld så allmän, slagsida mot det lättfattligt öronsmekande var även denna gång förnimbar och symptomatiskt var onekligen att Esa-Pekka Salonens superba Ann Jäderlundtonsättning Kyss min mun (2000) visade sig vara kvällens mest modernistiskt kinkiga stycke. Det är omöjligt att här säga något specifikt om vart och ett av konsertens tretton verk, men gärna vill jag ändå lyfta fram Tuomas Meurmans smått geniala arrangemang av Gösta Sundqvists ikoniska Pohjois-Karjala.
Pasi Hyökki personifierar på alla tänkbara sätt en modern, intelligent och föredömligt vidsynt agerande körmänniska, vilket naturligtvis även skiner igenom i samtliga ensembler han jobbar med. Tonsättaren Hyökki går ännu i barnaskor, men här är definitivt något stort på gång. Personligen hoppas jag han framdeles vågar ta ut de estetiska svängarna i ännu mer oförutsägbara riktningar.
Facebook: Twitter: Instagram:
HBL Kultur @hblwebb @hufvudstadsbladet