Politiken har polariserats, men mindre i Finland
Har polariseringen ökat i Finland ? I ljuset av den evidens Arttu Saarinen presenterar kan en viss ökning över tid skönjas. Vad som är desto tydligare är att Finland i en internationell jämförelse uppvisar låga nivåer av polarisering.
Arttu Saarinen: Vastakkainasettelujen aika. Poliittinen polarisaatio ja Suomi
Gaudeamus 2022
Vi får ofta höra att det politiska livet kännetecknas av ökad oförsonlighet och ett växande avstånd mellan opinionssegment och rivaliserande grupper. Mer än tidigare antas vi idag leva i ”bubblor” där man umgås med likasinnade och undgår kontakt med grupper som har andra åsikter och värderingar. Mer och mer blir våra ställningstaganden en funktion av hur vi ser på andra grupper snarare än hur vi ser på politiska sakfrågor. Grupperna sägs glida allt längre från varandra, och följden blir att ytterligheterna vinner i styrka. Politiken blir polariserad.
Om dessa frågor har Arttu Saarinen, docent i ekonomisk sociologi vid Åbo universitet, skrivit en lättläst och koncis bok. Han vill reda ut de centrala begreppen, presentera relevant forskning och göra en bedömning av hur polariserad politiken i vårt land blivit. Till skillnad från många andra debattörer tar han inte polariseringstesen för given utan granskar den kritiskt i ljuset av empirisk evidens.
Begreppet polarisering
Ett viktigt syfte med boken är att ge läsaren begreppsmässiga verktyg för en förståelse av fenomenet polarisering. När avståndet mellan politikens åsiktsmässiga poler växer blir politiken polariserad. Detta avstånd har historiskt alltid varierat. Lika viktigt som själva avståndet är emellertid vad slags polarisering det handlar om.
Saarinen introducerar den distinktion som är gängse i dagens forskning, skillnaden mellan ideologisk och affektiv polarisering. Ideologisk polarisering betecknar skillnader i värderingar och ståndpunkter i sakfrågor. Affektiv polarisering betecknar ett känslomässigt avståndstagande från andra grupper. Medan ideologisk polarisering inom vissa ramar kan rentav ha en vitaliserande effekt på demokratin, leder affektiv polarisering till fastlåsningar och skygglappar i politiken.
När affektiv polarisering råder blir inställningen till sakfrågor en funktion av hur vi ser på andra grupper. Grupper man ser negativt på kan aldrig ha rätt i en sakfråga därför att de är ”fel” grupper. Beredskapen att öppet resonera och värdera politikens innehåll minskar. I förlängningen kan detta bli ett hot mot demokratin som sådan.
Teorier och fakta
Forskningen kommer mångsidigt till tals i Saarinens bok. Dels gör han en genomgång av en mängd relevant forskningslitteratur. Dels låter han också en rad finländska forskare figurera direkt i boken genom korta uppsatser som belyser olika delar av tematiken. Därtill har författaren intervjuat representanter för de politiska partierna, en för varje riksdagsparti. Dessa framträder genom direkta citat som anknyter till det specifika tema som respektive kapitel tar upp.
Många faktorer kan driva fram en ökad polarisering: tilltagande ekonomisk osäkerhet, de klassiska ideologiernas försvagning, internationalisering och ökad kulturell mångfald samt den digitala revolutionen. Saarinen går igenom dessa och flera andra mekanismer och presenterar forskningsresultat för och emot antagandena.
Han är glädjande entydig när det gäller digitaliseringens roll. Den har möjliggjort att snart sagt vem som helst kan finna bekräftelse för vilka som helst idéer i digitala åsiktsgemenskaper som utesluter varje form av självkritik. Dumheten förtätas i en grupp, hette det förr i tiden. I digitala gemenskaper globaliseras den.
Har då polariseringen ökat i Finland och internationellt? I ljuset av den evidens Saarinen presenterar är bilden en smula mångtydig, men allmänt taget kan en viss ökning över tid skönjas. Vad som är desto tydligare är – låt vara att en viss ökning skett även här – att Finland i en internationell jämförelse uppvisar låga nivåer av polarisering. Fem faktorer ligger enligt Saarinen bakom detta: Ett fungerande samhälle, ett enhetligt grundskolesystem, ett politiskt system där alla inriktningar kommer till tals, trovärdiga traditionella medier och religionens begränsade roll i politiken. Hans argumentation ter sig trovärdig på dessa punkter.
En brokig helhet
Saarinens bok kan fungera bra som en första fördjupning för läsare utan större förkunskaper på området. Har man följt med debatt och forskning på området hittar man kanske inte så mycket verkligt nytt i texten. Författaren gjuter olja på vågorna och riktar kritik mot en del domedagsprofetior i debatten, och det har han heder av. Hans sätt att organisera boken kan dock inte betecknas som optimalt.
Med inhopp från andra forskare och med talrika citat av intervjuade politiker bli helheten ofrånkomligt en aning brokig. Dessa inslag innehåller i sig ett och annat av intresse. Daniel Kaweckis jämförelse av Sverige och Finland visar att den svenska blockpolitiken har en åsiktsmässig bakgrund. Sverige är mer polariserat än Finland, låt vara att länderna i någon mån närmat sig varandra. De intervjuade politikerna talar samfällt med moderationens röst och beklagar polariseringen; skillnaderna mellan dem är minimala.
Saarinen förlitar sig helt och hållet på den löpande prosan som verktyg. Det skulle nog ha hjälpt läsaren att minnas fakta och slutsatser om tabeller, figurer, kartor och andra illustrationer hade använts för att sammanfatta forskningsresultat och resonemang. I nuvarande form är arbetet lättillgängligt men lite vagt till sina konturer.