Identitetspolitikerna går bananas

Det är inte bara bilförarna som går upp i varv över Helsingfors bilbeslut – ett försök med färre fordon på Esplanaden. Vad som saknas är en nyanserad och realistisk diskussion kring stadsplanering och livskraft i hjärtat av vår huvudstad.

Vid den östliga delen av Esplanadparken finns en fontänskulptur med namnet Hejsan (Snålskjuts), av Viktor Jansson. Vem är det som åker snålskjuts på vems bekostnad, då Helsingfors stadsmiljönämnd nyss klubbade igenom ett experiment med endast en körfil längs gatorna som omger parken? Diskussionen är polariserad, men fullständigt ytlig. Alla vill ha förändring, men ingen vill själv förändras.

Esplanaden utgör Helsingfors urbana skyltfönster, ett av de främsta stråken för flanörer, turister och besökare. Denna promenad har en symbolisk betydelse, såväl inom representation som rekreation. Esplanaden hänger tillsammans med sin systergata Bulevarden ihop med både det historiska och det växande Helsingfors. Båda alléerna har bevarat sin karaktär i över 200 år, och har i var sin ände ett torg som öppnar sig mot havet.

I mitten av vad som i folkmun kallas för Espen finns Esplanadparken, som dök upp i stadsplanen år 1812. Här vimlar helsingforsarna vid valborg, avnjuter sommarkonserter och firar hockeysegrar. Längs med Södra och Norra Esplanaden bor knappt en enda invånare, däremot flankeras gatorna av ett arkitekturhistoriskt betydande byggbestånd som inhyser kontorsoch representationsutrymmen samt exklusiv shopping.

Bilisterna baxnar, fastighetsägarna och affärsinnehavarna rynkar på pannan då de inte ens har hörts angående stadens färska bilbeslut. Vem älskar väl inte gågator och öppna, tillgängliga stadsrum? Men uppstår nu trafikstockningar längs med de körfiler som ska återstå längs med Espen? Slussas inte trafikflödet till de omkringliggande kvarteren, och visst innebär smalare gator grötigare trafik?

Låt oss zooma ut. Längs den närbelägna Alexandersgatan gapar många lokaler tomma. Påkostade köpcentrum har vuxit upp som svampar på senare år: i Böle och i Fiskehamnen. Webbhandeln och pandemin har inte varit skonsamma, distansarbetet lägger fortfarande sordin på kundströmmarna. Efter Kremls fullskaliga invasion av Ukraina har även ryska turister först uteblivit, därpå de facto portats.

Numera finns 780 affärsutrymmen i Helsingfors centrum, varav 15 procent saknar hyresgäster. Om vi räknar med säsongsbetonade utrymmen och lokaler som genomgår ombyggnad uppgår tomgången till hela 21 procent. Likaså har mängden affärer och restauranger som håller lördagsöppet minskat betydligt under de senaste 18 månaderna.

Stöder empiriska studier faktiskt tesen att promenadstråk ersätter den förlorade trivseln och ger fart åt kommersen, eller finns här dolda motiv?

Beror butiksdöden på hutlöst höga hyror? På pandemins efterskalv? På nya konsumtionsmönster? Vad innebär då ett bortfall av de mer köpkraftiga kunderna – som oftare rör sig med bil? I brist på holistisk analys har vi bara magkänsla, och påstridiga åsikter som utmynnar i svagt förankrade politiska beslut.

Är nu rätt läge att börja experimentera med stadsplaneringen på detta vis? Tar staden höjd för oavsiktliga följdverkningar, nu då inflationen gör att konsumenternas köpkraft urholkas i rasande takt?

Pengar och folkströmmar flyter fram som vatten: enligt det minsta motståndets lag. Esbo och Vanda kryllar av köpcentrum med gratis parkering.

Präglas Helsingforspolitiken av mentala låsningar, där det förmodat bästa blir det godas fiende? Syftet är knappast att ställa till med förtret för bilisterna, men nog att skapa en beteendeförändring där man minskar på privatbilismen och kapar utsläppen. Men då är det väl varken koherent eller rättvist att samtidigt höja priserna inom kollektivtrafiken?

Längs med Espen finns redan i nuläget fyra trottoarer, som omger stans bredaste promenadstråk. Enligt vilken logik ska ännu mer yta för fotgängare (och cyklister) öka attraktiviteten, skapa starkare dragningskraft hos hjärtat av Helsingfors? Har politikerna ägnat en tanke åt bilburna invånare eller jobbpendlare i södra Helsingfors och på Skatudden?

Inom den urbana planeringen i Helsingfors lyser det resonerande helhetstänkandet, den funktionella tjänstedesignen, med sin frånvaro. Hur bygger och organiserar vi egentligen vår stad, och hur ska vi se till att stadskärnan behåller sin lockelse? Vi bor på en udde med kargt klimat – men plöjer ner stora summor i spårvägar och broar, i stället för att bygga en centrumtunnel. Inom Stockholm har all genomfartstrafik förpassats till tunnlar.

Till råga på allt ”experimenterar” våra Helsingforspolitiker nu med hjärtat av vår stad. Det finns en stark bismak av godhetssignalering från De Gröna och Vänsterförbundet, samt (de splittrade) Socialdemokraterna och SFP, som vill att bilarna makar på sig från vår paradgata. Övergripande analyser tycks vara tabu, i stället blir enskilda gator till ett politiskt slagfält.

Framtiden må utvisa hur det påverkar trivseln och kommersen. Så länge beslutsfattandet styrs av polarisering och motsättningar ska vi inte bli överraskade ifall staden drabbas av rytmstörningar.