Är Alfons Åberg bara gullig?
Med Aja, baja Alfons Åberg bjuder Svenska Teatern sin yngsta publik på en rolig liten föreställning. Den kunde ha stramats åt lite, tycker recensenten. Barnen gav däremot sitt bifall på premiären.
Aja, baja Alfons Åberg hinner behandla många existentiella frågor på sina korta 45 minuter: ensamhet, mod, lydnad, leda.
Den älskade barnbokshjälten Alfons Åberg ( Patrick Henriksen) bor på tumanhand med sin pappa ( Robert Kock). De trivs tillsammans och är oändligt viktiga för varandra. Ändå kan pappa bli lite otålig på Alfons, han vill vara för sig själv och tycker att Alfons är klängig. Låtsaskompisen Mållgan och katten Pussel (båda spelas av Markus Riuttu) räcker inte alltid till som sällskap. Det roligaste är att leka med pappa.
En sådan dag kommer teaterpubliken på besök till ett mysigt hem som taget ur en veckotidning år 1970, samma decennium Alfons är född på. Det är mönstrat i gult och brunt, köket domineras av ett stort kylskåp i knubbig formgivning.
Pappa förbereder Alfons för livet
Titelns ”Aja, baja” är själva den dramatiska cloun. Alfons vill komma åt pappas verktygsback, men det får han inte. Pappa är rädd att Alfons ska skada sig på den vassa sågen.
Den unga delen av publiken var påtagligt orolig för om deras identifikationsobjekt på scen skulle bestå lydnadsprovet. Efter det var det som om inget kunde komma åt dem – inte en väldig skugga bakom draperiet, inte ”de stora barnen på gården”. Ett självspelande piano och en boll fungerar som kontaktlänk mellan scen och publik.
Regissören David Sandqvist låter barnen delta förhållandevis aktivt i föreställningen. Premiärpubliken tycker det är roligt och Robert Kocks pappa tar deras kommentarer med ro, som han ska göra. För en vuxen publikblick känns det här lite kluvet, med tanke på ”det konstnärliga slutresultatet” – förställningen blir lite spretig. Man kan också se det som att det fyller sjuttiotalsandan, att ge barnen ett tillfälle att säga till de vuxna vad de tänker.