Paradoxer kring ondska och trygghet
Ett pensionat blir insnöat, alla kontakter med yttervärlden bryts. Ett mord sker. Publiken har två och en halv timme på sig att i samråd med Tryckeriteatern lösa gåtan. Råttfällan är amatörteaterns första egna uppsättning i ett splitternytt rum.
Ett ungt par öppnar ett pensionat och väntar med spänning på sina första gäster. De droppar in en efter en och bildar ett slutet sällskap på åtta personer. Huset blir insnöat. Ett mord utannonseras, vilket aktualiserar en familjemisshandel för länge sen, som lett till döden.
En gång i tiden gav tidningarna fallet uppmärksamhet med feta rubriker. Alla förbindelser klipps av i pensionatet. Vad händer sen? Agatha Christies Råttfällan är en bild av ett samfund i miniatyr där alla är misstänkta.
Amatörteaterns goda sidor
Upplägget är som klippt och skuret för en amatörteater. Råttfällan är nya Tryckeriteaterns första egna uppsättning i ett splitternytt rum.
Regissören Mika Fagerudd tar fram det bästa av gardet han har till sitt förfogande, många ansikten är kända från Raseborgs sommarteater. Vi har Jennifer Karlsson som spelar den unga frun med osäker entusiasm. Vad beror osäkerheten egentligen på?
Herr Paravicini, en italienare som har vit ytterrock och därför inte passar in på signalementen radiorösten ger, men spelar barnvisan ”Tre blinda möss” så irriterande envist och är så fåfäng att bara det gör en misstänksam. Dan Idman har här en roll som är som passar honom precis. Tapsa Laasonen, major Metcalf i kilt, är så naturligt tillbakadragen och samtidigt så osannolik att man faller för honom.
En tveksamhet som passar
Replikerna i värdshusets salong är ibland lite trevande. Det passar egentligen bra eftersom alla personer i sällskapet säger saker som kan tolkas som ledtrådar, tecken på att just hen är skyldig till morden. De har alla saker de vill dölja. De är alla original.
Tryckeriteaterns Råttfällan är en lyckad bild av gammalt och nytt. Scenbilden (tecknad av Erik Salvesen) består av en urgammal telefon, en brasa som värmer, tofsar och fransar, mattor som nödtorftigt håller golvdraget borta. Allt sådant vi kanske trodde var daterat men som vi kanske snart får ta fram ur malpåsen. Här finns både ylle och sönderkokt potatis. Det är inte för intet Råttfällan spelats 70 år på Theatre Royal i Nottingham.
Atmosfären som uppsättningen andas är trygg i och med att den är bekant från förr, men ledsam för att den består av bristande förtroende, gammalt groll och grovt våld som sopas under mattan.
Lite tveksam är jag till att psykos framställs som att det automatiskt gör en person misstänkt. Ett barn i familjen där våldet begicks var psykotiskt. I dramat är frågan vem det barnet var, och var hen är nu? Samtidigt hade det varit omöjligt att skriva om den här omständigheten.
Själva sammanhanget Tryckeriteatern så generöst bjuder på är befriande. Det här är också ett slutet rum, en tydlig berättelse med onda och goda där publiken får spåna om dramats upplösning.