Fotbollen är död, leve fotbollen
Visserligen var jag för långsam för anfallet, för svag för försvaret och för lat för mittfältet, men fotbollen var en central del av min uppväxt. Kanske var jag också lyckligt lottad eller blind, för jag såg heller ingen grabbig mobbningskultur. De ledande spelarna i min generation av Vasa IFK var sympatiska unga killar. Det var något speciellt med den gemenskap som fotbollen skapade.
Under VM i Mexiko 1986 föll jag också för fotbollen som kulturprodukt. Maradona förtrollade världen och Danmark förtrollade mig. Den kedjerökande målspottaren Preben Elkjær personifierade den danska arrogansen, den unga Mikael Laudrup skulle bli Nordens bästa spelare genom tiderna, och den coola Frank Arnesen påminde till både utseende och habitus om Mick Jagger.
Också i dag hör Danmark till förhandsfavoriterna, men stämningen inför VM i Qatar är inte i närheten av vad den var i mitten av 1980talet eller ens i fjol då de rød-hvide nådde semifinal i en dramatisk EM-turnering. Rapporteringen präglas i stället av hur kaptensbindeln med regnbågsbudskap stoppats av Fifa som också förbjudit landslaget från att värma upp i dräkter med texten ”Human rights for all”. Ett klipp där en journalist från TV2 blir avbruten av lokala ordningsmän gick viral på sociala medier.
Jag har full respekt för alla som tänkt bojkotta och ignorera turneringen. Men VM i Qatar är kulminationen på en utveckling som pågått en längre tid. Fotbollen är en lupp som synliggör större samhälleliga och globala problem. VM i Qatar påminner oss om klimatkrisen och vårt oljeberoende, om den globala rövarkapitalismen och om hur svårt det är att göra sig av med arvet efter den europeiska kolonialismen. Kan världen bli mindre europeisk utan att också bli mindre demokratisk?
För att bli klokare på mina ambivalenta känslor såg jag ett par avsnitt av dokumentären Fifa Uncovered på Netflix. Både Sepp Blatter och João Havalange arbetade hårt för att deeuropeisera fotbollen och ge afrikanska och asiatiska länder mera att säga till om, men det skedde genom att man skapade en korruptionskultur och struntade i demokrati och mänskliga rättigheter. Den nuvarande Fifapresidenten Gianni Infantinos absurda tal häromdagen präglades av samma spänning, då han med hänvisning till Europas historia av kolonialism försökte tysta ner kritiken av förhållandena i Qatar.
Att jag har svårt att engagera mig för VM i Qatar är inte så överraskande. Mera förvånande är mitt bristande engagemang för Arsenal som jag följt sedan 1987. Efter tio år av kräftgång har de nämligen vaskat fram ett ungt, sympatiskt och slagkraftigt lag. Men jag vet att de inte har en chans mot det Abu Dhabi-ägda Manchester City, som i somras – bara för att de kan – köpte världens bästa anfallare, norrmannen Erling Haaland. Överlag känns det olustigt att följa Premier League, som genom sina ekonomiska krafter monopoliserat den globala fotbollen. Arsenal ägs av en amerikansk finansman och sponsoreras av Fly Emirates och Visit Rwanda.
Den svenska fotbollsjournalisten Erik Niva skrev i helgen en fin kolumn i Aftonbladet där han grämde sig över hur fotbollen tappat kontakten med gräsrötterna då den pumpats stinn av politik och pengar. Slutsatsen var att det inte finns någon väg tillbaka utan att vi måste släppa i väg den uppblåsta ballongen och låta den stiga tills den spricker av den tunna luften.
Kanske har Niva rätt. Det viktigaste fotbollen ger mig i dag är fortfarande känslan av gemenskap. För ett par år sedan flyttade min pappa ner till Sibbo efter drygt 70 år i Österbotten. De finaste stunder vi har tillsammans är då vi om somrarna åker runt i huvudstadsregionen för att se Jakobstadslaget Jaros bortamatcher.