COP blev en flopp – var finns kaffet?

Blev klimatmötet COP27 en charad sponsrad av Coca-Cola, eller en avvärjningsseger mitt i en geopolitisk storm? En klassisk nattmangling rann mer eller mindre ut i den egyptiska sanden.

Var får man tag på kaffe? Detta var av allt att döma det mest akuta problemet för deltagarna vid klimatmötet i Egypten. Javäl, förhandlingarna havererade inte, men resulterade nog i urvattnade, ansiktsräddande formuleringar.

Visserligen uppnådde man konsensus, men utan vare sig pondus eller fokus. Det hör till sakens natur: de som vill minst bestämmer mest. Aptiten på fossilt avtar inte ett dugg, och 1,5-gradersmålet ligger i koma. Med dagens politik är vi på väg mot en uppvärmning på en bra bit över 2 grader, samtidigt som fossilindustrin håvar in rekordvinster.

Det sägs att ”bra kompromiss” är något som alla är ungefär lika missnöjda med. Likaså är ordet misslyckande så gott som inbyggt i systemet, då alla länder som skrivit under FN:s klimatkonvention ska tröska igenom klimatrelaterat finlir.

Processen med COP designades på det idealistiska 1990-talet. Sedan dess har klimatfrågan och geopolitiken slagit stenknut på sig själva, med allt högre, rentav existentiella insatser. I förhandlingarna duggar det tätt med knäckfrågor, dödlägen, taktiska utspel, ultimatum, kohandel och ren utnötning. Ingenting är klart förrän ”allt” är klart. Resultatet blir alltför mänskligt: man skjuter problemen på framtiden.

Alla parter vill iklä sig rollen av att företräda ”de fattigaste”, fast de i själva verket driver egna intressen och anklagar varandra för kompromisslöshet. ”Slåssin pojkar, så får ni tubak”, skulle en östnylänning säga. Under tiden blir forskarna och observatörerna alltmer otåliga.

För att komma åt länders ovilja eller oförmåga att leva upp till gamla löften och åtaganden, ska man framöver presentera en lägeskoll om utsläpp och klimatstrategier vart femte år. Detta är en äkta ljusglimt. Samtidigt gör länder allt de kan för att minska trycket på sin egen omställning, via luriga formuleringar och selektiva argument. Basar är bara förnamnet.

Sedan kommer det här med djävulen och detaljerna. Visserligen enades man vid COP27 om att inrätta en fond för ”skador och förluster” för extremväder som drabbar de mest utsatta länderna. Att saken ens kom med på den officiella dagordningen var ett symboliskt genombrott.

Men den så kallade klimaträttvisan ligger utom räckhåll. Det förblir öppet hur mycket pengar det handlar om, vem som ska betala, och vem som får ta del av sekinerna. När det kommer till kritan duckar rikare länder ansvar för historiska utsläpp. Och om man hostar fram finansiella medel: handlar det om nya belopp, eller om snarare omprioriterade utvecklingsbistånd och lån?

Den politiska skon klämmer. I tysthet hoppas alla på smått magiska tekniksprång. Visst har finanssektorn snappat upp signalen, näringslivet plöjer ner miljarder i grön teknik. Ett allt större ansvar för klimatarbetet vilar på storstäder och företag, snarare än hos stater.

Det största nederlaget vid COP27 är ändå att roten till problemen återstår. I slutdokumentet knystas inte om hur man ska fasa ut, alternativt fasa ner, användningen av fossila bränslen som gas och olja. Somliga menar att Lag Petrodollar sätter krokben.

Och visst bärs ledartröjan av fossillobbyn, som representerar stora utsläppare och oljeproducenter. Men den andra sidan av myntet är vi konsumenter, vår livsstil. Utbud och efterfrågan går hand i hand.

Mantrat är ”grön omställning”. Ändå skriker världen, i synnerhet väst, efter mer – inte mindre – olja och gas för att klara det växande behovet av energi. I synnerhet Ukrainakriget har avslöjat vårt hyckleri. Med ena handens fingrar fördömer vi Kreml, med den andra shoppar vi fossilt från länder som Qatar. EU:s moraliska ledartröja har redan gått upp i sömmarna.

Den slutliga bristvaran vid Sharm el-Sheikh var kanske ändå inte kaffe – utan förtroende. Vi vill alla ge frisedel åt oss själva, medan andra nog förväntas agera självuppoffrande. Inom spelteori kallas detta fångens dilemma. Det är klimatförhandlingarna i ett nötskal.

Alla förlorar i slutändan på kortsiktigt egenintresse, eftersom planeten, atmosfären och haven överutnyttjas. Ändå ställer vi oss längst bak, förblir fripassagerare, och blänger skräckslaget på de andra, som vi hoppas att ska axla sitt ansvar.

Mänskligheten har ingått en kollektiv självmordspakt. Men du först.