Samiskt, scifi och snöväder gav färg åt Baltic Circle-festivalen
Tidigare år har scenkonstfestivalen Baltic Circle främst fungerat som en neonglittrande uppiggare under höstens mest mörkerdaskiga tid, men ett personligt axplock ur festivalens mångsidiga program gjorde sig väl också i en för säsongen tidig glittrande vinterskrud. Baltic Circle
Undertone: Traces of Imminence Medverkande: Eric Barco, Geoffrey Erista, Aju Jurvanen, Selma Kauppinen, Amita Kilumanga, Iiris Laakso, Mikki Noroila RTI-huset, 22.11.
Biret & Gáddjá Haarla Pieski: Starting from Staring – Čalmmiid Čađa; Koncept och föreställning: Biret Haarla Pieski, Gáddjá Haarla Pieski; dramaturgisk assistans: Antoine Dupuy-Larbre; ljud: Nicholas Francett; sång: Katarina Barruk; inbandning och mixning: Arnljot Nordvik; ljus: Meri Ekola; kostym: Iida Ukkola Kiasmateatern 19.11.
Biret och Gáddjá Haarla Pieski möts av entusiastiska applåder redan då de äntrar Kiasmateaterns scen. Det känns som om själva vädret hade skickat en lite klyschig men ändå sympatisk välsignelse åt de två samiska danskonstnärerna då det premiärdagen till ära svept in Helsingfors i ett vitt täcke av fluffig snö. Förhoppningsvis sänder frosten en och annan ilning av samvetskyla genom märgen på svekfulla och blodtörstiga centerpartister.
Starting from Staring heter verket, och mycket riktigt börjar det med att tvillingarna fixerar ömsom varandra och publiken med laserlikt intensiva men samtidigt underfundigt humoristiska blickar, innan de lekfullt och graciöst tar scenutrymmet i besittning. I en intervju läser jag om hur verket är inspirerat av det samiska ordet čalbmat som betyder ”att börja se”. Bokstavligt menat, som ett barn som först börjar se världen, utan förutfattade meningar, förklarar Biret Pieski i intervjun.
Dräkter med anime-stuk
Dräkterna är designade med ett lite anime-aktigt stuk som väcker associationer till gamla Final Fantasy-videospel. Mest gillar jag de stora dekorativa ögonen på dansarnas ryggar som påminner mig om ögonmimikryn som till exempel vissa fjärilar använder för att skrämma bort rovdjur.
Att båda är utexaminerade från Nationaloperans balettläroanstalt syns på deras väl avvägda och minutiösa rörelser och att de relaterar till varandra genom den mest intima formen av syskonskap går att läsa i deras koreografiska koordination och samspel. Mest medryckt blir jag av verkets snabbaste och mest intensiva del, där ett ljud likt samplade renskällor skapar ett rytmiskt sound, som plötsligt känns nästan karibiskt.
Robotutbildning i månlandskap
Den seglivade snön gör sitt för att skapa en fond också för det andra Baltic Circle-verket jag bevittnar: Undertone-kollektivets Traces of Imminence som ges i det lite slitna RTI-huset i Böle. Snarare än Lapplands majestätiska vidder påminner snötäcket nu om ett dystert månlandskap som understryker den scifi-aktiga atmosfären på det brutalistiska Yle-området där det imposanta tornet, upplyst i kyligt blått, vakar över oss.
Sci fi-atmosfären visar sig vara exakt den rätta: efter att vi vallats in i det sterilt väntrumsupplysta, lite sunkiga utrymmet med vita paneler som ikväll utgör ett ”utbildningscentrum” välkomnas vi av kyligt artiga assistenter i skinande dunvästar som känns som de skulle kunna vara något slags tredje rangens hantlangare för det onda rymdimperiet i Star Wars-serien Andor.
Dunkel sanning
Vi förbluffas och förtjusas av en rytmisk dans som utförs av fyra skinande vita, astronautliknande robotar (dräktdesignen i föreställningen är överlag lysande!) innan vi delas upp i mindre grupper och förs till våra respektive klassrum. Där ska vi lära oss att bli bättre versioner av oss själva, men i skuggorna ser vi skymtar av hemliga dramer. De ger en allt mer tvivelaktig bismak åt instruktionerna vi får av en välmodulerad ansiktslös röst som väller ur högtalare placerade i rummen eller monterade på robotarnas egna kroppar. Handlar det egentligen bara om en kultliknande hjärntvätt med syftet att förvandla även oss till automater, som tvingas utföra meninglösa rituella sysslor och hotas med onämnbara bestraffningar bakom kulisserna om vi kopplar ur oss?
Småningom skymtar konturerna av en välgenomtänkt och vältajmad kritik av den profitbesatta teknologifetischismen som fortfarande frodas i en samtid av självantändande Teslor och amfetaminhysteriska kryptokollapser, där finanshajarna kryssar i Slush-mässans glittrande neonljus och forna folksporter spelas på migrantarbetares förmultnande ben i Qatar medan industriella generatorer bränner fossila bränslen för att hålla stadion sval. Då de förtryckta i kvällens scenario försöker fly är de nyss så artiga ledsagarna plötsligt lika redo att väldrillat deklarera nödsituation och undantagstillstånd, och utlösa högteknologiskt våld för att neutralisera revolten.
Lider lite av för kort längd
Föreställningen lider eventuellt lite av att den försöker pressa in så många olika element och utnyttja ett så pass stort och mångsidigt utrymme under en så pass begränsad tid. Minimalistiska ljudinstallationer skiftar i underhållande rymdopera-camp för att plötsligt övergå i dystopisk introspektion, en rad skarpa kurvor som skulle ha känts mer dynamiska om de olika elementen fått lite mer tid på sig att göra intryck och samverka.
Att de olika klasserna vi delas in i i början endast delvis ser samma material och att ingen besökare får se allt är säkert ett medvetet drag för att ge varje upplevelse en specifik egen identitet och det fungerar delvis, men i kombination med den korta längden känns de föreläsningar jag själv missar också lite frustrerande även om vi ges en chans att utforska installationerna på egen hand under tjugo minuter efter showens slut.
Att min huvudsakliga negativa synpunkt egentligen ger en viss mersmak är också en omvänd men välförtjänt komplimang till Undertone, vars fantasirika och varierade koncept imponerade på mig och väckte min nyfikenhet redan under förra årets A Proposal for Legal Loitering där kollektivet också tog en hel byggnad i besittning, då vid det gamla gasverket i Fiskehamnen.