Kim Herold berättar om livet som tvillingfarsa i Jannes pappapodd
Kim Herold somnar inte när han gästar det fjärde avsnittet av Jannes pappapodd. Han har accepterat sömnbristen som det nya livet som tvillingfarsa fört med sig.
Det syns inte på den före detta fotomodellen och artisten Kim Herolds ansikte att han stigit upp klockan fyra på natten inför dagens poddinspelning. Men det kommer fram under avsnittets gång.
I dag jobbar Herold som företagare inom idrottsbranschen, men framför allt är han pappa till två tvillingdöttrar som föddes i oktober i fjol.
När han gästar det fjärde avsnittet av Jannes pappapodd berättar han att alla nätter brukar vara ”ganska dåliga”, men att den senaste var värre än vanligt. Den ena dottern vaknade tidigt och bestämde sig inte bara för att inte somna om – hon passade också på att väcka sin syster när hon väl var i gång.
Morgonens väckning fick Herold att konstatera att han nog är en person som behöver lite utmaningar och problem i livet för att hålla sig stabil.
– Grattis att du fick tvillingar! Det känns helt rätt, säger Janne och skrattar.
Rostad mjölk
Programledaren och komikern Janne Grönroos ligger bakom podcasten Jannes pappapodd, som görs i samarbete med HBL. Under hösten publicerar HBL åtta avsnitt, med åtta intressanta gäster, för att utforska olika synvinklar och perspektiv på hur det är att vara pappa i dag. Podden finns att lyssna på Spotify, Youtube, Apple Podcast och Audible.
Kim Herold har accepterat att en ständig sömnbrist kom på köpet då han blev pappa till tvillingar. För två dagar sedan försökte han trycka ner mjölkflaskor i brödrosten när barnens mjölk skulle värmas, berättar han.
– Det är inget skämt, det är den nivån man jobbar på, säger han i podden.
Samtalet i avsnittet handlar bland annat om de största skillnaderna mellan att vara pappa till en bebis och till två tvillingar.
Kommer aldrig förstå
Ett av de bästa råden Herold fick innan han blev pappa till tvillingar var att ingen som inte själv har tvillingar kommer någonsin förstå honom, berättar han i podden.
Liksom många andra föräldrar har han fått både välkomna och ovälkomna råd om hur man kan uppfostra och ta hand om sina barn.
– Även de som har bara ett barn har sagt hur man ska göra med tvillingar. Men det funkar ju inte så, säger Herold.
När Janne frågar om det sämsta tipset som Herold fått, berättar Herold att det var någon som sa att han skulle låta tvillingarna sova när de vill, och vakna när de vill, eftersom de inte behöver någon dygnsrytm.
– Det blir ju bra sedan när den ena sover då den andra är vaken … Man har inte så hemskt mycket fritid då längre, säger Herold i podden.
Ringde ambulansen
I avsnittet berättar Herold också om sin mest skrämmande erfarenhet med barnen. Det var när en av flickorna blev alldeles blek och blå och fick en anafylaktisk chock efter att hon hade provsmakat ägg. När Herold ringde ambulansen bad de honom inleda hjärt-lungräddning, berättar han.
Det krävs en del övertalning i avsnittet, men till sist lyckas Janne också tjata till sig att Herold utbrister i ett av de läten han brukar göra när han busar med sina döttrar strax innan läggdags.
– De har inte en helt normal farsa de här flickorna, säger Herold.
Nästa avsnitt släpps torsdagen den 1.12. Innan dess kan man också lyssna hur det lät när Pelle Heikkilä, ”Hjallis” Harkimo och Jens Berg gästade podden.
❞ De har inte en helt normal farsa de här flickorna. Kim Herold
UTSTÄLLNINGAR / TRÄSNITT Under körsbärsträdet – Japanska träsnitt.
Konstmuseet Sinebrychoff, Bulevarden 40. Till den 15.1.2023.
Britterna lär enligt fördomarna vara ett folk som ständigt kallpratar om vädret, men de facto är vi finländare minst lika goda kålsupare. Än en gång har vinterårstiden tagit oss på sängen och det årligen återkommande mörkret blivit nationens samtalsämne nummer ett, även vänner emellan.
Själv hörde jag årets första ”jag måste verkligen resa söderut” deklameras emfatiskt redan för flera veckor sedan, och slogs med ens av förundran över att jag inte själv kunde relatera till denna trånande längtan efter ljus. Efter att ha rannsakat min egna sinnesro kom jag till en överraskande och smått pinsam puttenuttig förklaring till min attityd: den var faktiskt sprungen ur något så lustigt som en konstupplevelse.
Förstås kan ingen konstupplevelse direkt jämföras med en solsemester, men konstmuseet Sinebrychoffs utställning med japanska träsnitt från 1700- och 1800-talet är en osedvanligt sorglös, ljus och estetisk historia. Den är inte det minsta experimentell utan består av rum efter rum av inramade tryck, som för det otränade ögat ofta är förvillande lika varann.
Namn och årtal flyter in i varann, motiv och tematik likaså. Det är en traditionell museiupplevelse utan överraskningar, men oavsett det gör Under körsbärsträdet skäl för sitt namn. De utställda verkens sammanlagda effekt är utomordentligt eskapistisk – det är helt enkelt avslappnande att befinna sig i samma rum som dessa bilder.
Grip chansen till underhållning
Verken i denna utställning representerar främst genren ukiyo-e,
vars uttryckliga syfte var att avbilda ”den flytande världen” ( ukiyo, suffixet -e betyder här "bilder av"). Detta begrepp myntades under Edo-perioden (1600–1867) för att beskriva den nöjesinriktade urbana livsstil som uppkom till följd av ekonomisk tillväxt. Eftersom livet var förgängligt och världen flytande gällde det att låta sig underhållas när man hade chansen, vilket gav upphov till bland annat kabukiteater och geishor (men också till licensierad prostitution).
I ukiyo-e avbildas denna kultur i form av träsnitt eftersom dessa tack vare sin tryckteknik kunde multipliceras. Inom den japanska träsnittstraditionen har det nämligen inte handlat om att skapa unika verk, utan om att sprida ett slags bruksbilder. Ukiyo-e såldes till exempel på teatrar, vilket är orsaken till att så många av verken i Under körsbärsträdet föreställer skådespelare.
Sinebrychoffs utställning är sammanställd av träsnitt ur Nationalgalleriets samlingar. Att en sådan samling existerar är logiskt med tanke på det sena 1800-talets europeiska vurm för japansk konst – den så kallade japonismen var synnerligen utbredd. Av cirka 900 verk visas drygt 140 stycken, med såväl Hokusai som Hiroshige
representerade. Urvalet består av tryck av utomordentligt hög kvalitet, vilket kännetecknar de mest populära konstnärernas verk. De agerade inte solo, utan ritade eller målade verk och förläggare anställde i sin tur träsnidare som skapade tryckblocken. Hantverkarna kunde vara extremt specialiserade, till exempel arbeta enbart med att snida detaljer av människohår eller av mönstrade tyg. Detta framkommer fint i Under körsbärsträdet.
Estetiskt oemotståndliga
För en västerländsk betraktare kan det vara svårt att acceptera träsnittens homogenitet, speciellt i fråga om dem som föreställer vackra kvinnor. Innehar man inte förmågan att utläsa information från olika visuella detaljer är och förblir många av bilderna enbart variationer på samma tema. Men konstnärerna har sällan varit ute efter att avbilda den idiosynkratiska skönheten, utan söker snarare efter den ideala skönhetens kärna.
Kulturellt ligger träsnitten långt ifrån vår samtida verklighet, men rent estetiskt är de som oemotståndliga godsaker. Eskapismen gömmer sig i den visuella detaljrikedomen: i fantastiskt draperade rutiga, blommiga eller shiborifärgade klädesplagg, i prunkande pioner eller stora sashimiserveringar, i bleka fullmånar och snötyngda bambustjälkar.
Med tanke på hur mycket det finns att säga om samhället som gav upphov till ukiyo-e är utställningstexterna i Under körsbärsträdet besynnerligt fadda, som om man velat grumla till det hela. Inget presenteras på ett överskådligt sätt, vilket är synd med tanke på hur mycket roligare det vore för alla inblandade om inte beskrivningarna var så torra och svepande. Den mest beklagliga av allt är ändå detta statliga museums bisarrt dåliga svenska översättningar. Det yttersta provet på de utställda träsnittens ljusa och lekfulla natur är deras förmåga att invagga lugn i så väl fysiskt som språkligt mörker.