Min spruckna relation till Gud
Jag hade en relation till Gud. Min mamma läste varje kväll aftonbön med mig, vi sjöng ”tryggare kan ingen vara”, och mina släktingar – på bägge föräldrarnas sidor – var religiösa.
Jag fick alltså, som man säger, en bra och trygg grund. Småningom pressade jag mig också genom Bibeln från pärm till pärm. Detta trots att jag tyckte den var tråkig och trots att jag inte förstod så mycket.
Ännu som tonåring försökte jag upprätthålla en relation till Gud, också om det blivit plågsamt eftersom det i det skedet redan var ett självpålagt tvång och inte en vilja som drev mig.
Ett av problemen var att jag då sett så många av dem som kallade sig troende. Och via de kontakterna börjat misstänka att Gudstro är fördömande, inte alls förlåtande.
Som tolvåring diagnostiserades jag med medfödd epilepsi, och fick ytterligare aspekter att hantera i relationen till Gud. Jag visste att det inte var sant men någonting i mig höll ändå fast vid att sjukdomen var ett straff. Att EEG-undersökningarna med sina traumatiserande helveten av störningsframkallande, blinkande ljus var ett straff.
Att jag måste tänka på att göra rätt för att inte tilldelas nya straff. Det jag då inte visste var att jag inte alls hade behövt genomlida EEG-undersökningar 1–2 gånger om året, att de inte hade någon reell betydelse för min hälsa eller medicinering. Orsaken var helt enkelt att min läkare bedrev forskning om epilepsi, och att jag och min kliniska utveckling hörde till hans material.
Senare har jag i en av Dostojevskijs romaner läst repliken ”epilepsi är att se Gud”. Men om man måste relatera till Gud är ett epileptiskt anfall snarare att se det tomrum där hen borde ha funnits.
Lyckligtvis har jag själv inte behövt se just det tomrummet på en hel del år.
Jag hade en Gudstro, men människor som såg sig som djupt religiösa omintetgjorde den bit för bit. Människor som upplevde att de sett ljuset, och att deras tankar och åsikter därför per definition var de rätta.
Till en början var jag rädd för dem, deras anklagelser och krav. Men småningom reagerade jag enligt vad både hjärtat och förnuftet sade mig: det här kan inte vara de människor jag hör ihop med. Och om jag inte gör det så är deras Gud kanske heller inte min gud.
Fast jag träffade förstås fel människor. Senare har jag också mött en hel del religiösa personer som hållit sin Gud som en privatsak, och därtill visat den förståelse för annorlundatänkare och sexuella minoriteter som rimligtvis också borde höra till tron.
Och de som hört till religiösa sekter och lyckats ta sig loss, men ändå försöker bevara någon form av tro, har jag också den största respekt för. Jag tänker att det här är personer som förstår att var och en kan ha sin egen inre Gud.
Och som förstår vad religion inte borde handla om. Att det åtminstone inte är att öppna dörren till bröllopet och möta de väntande felgångna och försenade med orden: Jag känner eder icke.