Varför släpar Finland efter övriga Norden?

Den ”nordiska” välfärdsmodellens överlägsenhet är alla eniga om. Vi finländare betraktar oss själva gärna som en medlem i klubben ” den nordiska modellen”.

Men varför är vi den svagaste medlemmen i klubben? Vi är det enda nordiska land vars statsskuld stadigt verkar öka. Vi är det enda landet med ett betydande strukturellt budgetunderskott och ett hållbarhetsunderskott. En viktig orsak är att Finlands sysselsättningsgrad är lägst i Norden. Men varför är den lägst? Dessutom har vi stora problem i hur vi förvaltar våra offentliga tjänster. Vi saknar personal och pengar. Det råder en förvirring om hur lönesättningen för välfärdsbranschen skall gå till. De offentliga pengarna kommer uppenbarligen inte att räcka till under detta årtionde.

Varför är vi sämst i klassen? Låt mig sticka ut hakan och föreslå en förklaring som jag tror spelar en stor roll. Jag skyller många av vårt lands problem på vår korporativism – alltså den orimliga makt som har tillhandahållits arbetsmarknadens organiserade parter. Detta är ett särdrag som skiljer Finland från det övriga Norden. Alla nordiska länder har förstås kollektivavtalsstyrda arbetsmarknader, men endast i Finland har parterna fått en till hälften statlig roll. Jag vill absolut inte kritisera arbetsmarknadens parter, utan det politiska systemet. Intresseorganisationerna tar den makt som erbjuds dem, och det är regeringarna och riksdagen som kan börja axla sitt ansvar och förbättra läget.

Vad är fel med korporativismen? Jag motiverar påståendet med några observationer.

För det första har korporativismen lett till en utveckling av välfärdstjänster på två olika spår – det budgetfinansierade-universalistiska (folkpension, utkomststöd, barnbidrag …) å ena sidan och det inkomstrelaterade-avgiftsfinansierade (företagshälsovård, den förtjänstrelaterade arbetslöshetsersättningen, arbetspensionen …) å den andra. Dessa två element har aldrig på riktigt samordnats, vilket har lett till uppenbara problem i resursallokeringen och dimensioneringen av sociala förmåner. Exempelvis skulle en rationell samhällsplanerare knappast föreslå en hälsosektor med den nuvarande oändamålsenliga resursfördelningen mellan offentlig hälsovård och företagshälsovård.

För det andra verkar nödvändiga reformer som skulle höja sysselsättningsgraden vara väldigt svåra i vårt land – eftersom regeringarna är vana vid att ” beställa” sådana reformer från arbetsmarknadens parter, precis som den sittande regeringen har gjort. Många sådana reformer är dock alltför mycket för facket att svälja. Regeringarna borde bära sitt ansvar och inte bara vänta på att få tummen upp från parterna.

För det tredje är en biprodukt av korporativismen att det blir svårt att omorganisera den offentliga tjänsteproduktionen utan att kostnaderna skenar i väg. Några paradexempel är det fem år långa skyddet mot uppsägningen av personal vid kommunsammanslagningar samt den kostnadschock som nu förorsakas av löneharmoniseringen vid välfärdsreformen. Notera att de andra nordiska länderna, vars offentliga arbetsgivare bedriver en mindre kollektivistisk arbetsgivarpolitik, därmed kan betala högre (jämfört med Finland), inte lägre löner åt sina anställda.

Listan kan förlängas. Korporativismen har inte förbättrat de politiska partiernas kunnande och ansvarstagande kring ekonomisk politik. Dessutom blir ett samhälle där arbetsmarknadens parter får styra utvecklingen lätt ett samhälle där alla intresseorganisationer får ett alldeles för stort inflytande. När intressebevakningen styr, minskar utrymmet för reformer som baseras på forskning och opartiskt tjänstemannaarbete.