De iranska spelarna borde firas på hemmaplan men deras öde är oklart
De flesta rörde lite på läpparna under nationalsången i ett försök att blidka underrättelsetjänstens agenter och den del av de iranska fansen som stöder regimen i hemlandet. Ute på planen gav de iranska spelarna vad som fanns att ge mot USA. Att laget kom ett mål ifrån avancemang från gruppspelet är en bragd under de omständigheter som omgärdat Iran de senaste månaderna.
Hatmatch, prestigematch, jättematch. USA och Iran hör inte till de såtaste vännerna på den geopolitiska scenen. Retoriken de senaste årtiondena länderna emellan har ungefär varit den att Iran kallat USA store satan medan USA konstaterat att Iran är en terrorstat. Under de förutsättningarna är det svårt att föra diskussioner på någon som helst diplomatisk nivå.
Då USA och Iran möttes i en helt avgörande gruppspelsmatch i pågående VM fanns laddningarna kvar. Matchen i sig var tämligen juste och den ibland något egocentriske och fladdrige Antonio Mateu Lahoz gjorde denna gång en utmärkt insats som rättsskipare. USA vann, rättvist ska sägas, och avancerar till åttondel mot Nederländerna.
De iranska spelarna åker hem till ett hemland med ovetskapen om vad som hända skall gnagande i bakhuvudena.
Då spelarna före premiären mot England inte sjöng med i nationalsången reagerade den iranska regeringen som den brukar göra. Med hot om våld och tortyr mot familjemedlemmarna i hemlandet. Ett hemland som skakats av demonstrationer under de senaste månaderna efter 22-åriga Mahsa Zhina Aminis död.
Amini, en kurdisk kvinna från nordvästra Iran, greps av moralpolis i Teheran den 13 september för att hon inte ansågs bära sin huvudsjal på korrekt vis. Hon fördes sedan till sjukhus på grund av det som polisen hävdar var en hjärtattack. De flesta är dock övertygade om att övervåld från polisens sida orsakade den unga kvinnans död. Hon avled 16 september och efter hennes begravning bröt omfattande protester och demonstrationer ut i landet. Demonstrationerna har på många håll kvästs med våld av säkerhetsstyrkorna.
Hundratals har dödats och tusentals har gripits under demonstrationerna.
De iranska spelarna åker hem till ett ännu mer polariserat land än vanligt. Det var polariserat också bland de iranska fansen på läktarna i Doha. Vissa tog öppet ställning mot regimen, krävde större rättigheter för kvinnorna i landet, visade mod och utsatte både sig och sina familjer för livsfara i samma veva. Vissa tog aktivt ställning för den sittande regimen.
En totalitär stat med den mäktige andlige ledaren ayatolla Ali Khameini i spetsen har återigen under de senaste månaderna visat att människoliv inte väger särskilt tungt i vågskålen då regimen vill visa sina svällande och brutala muskler.
På plats i Qatar fanns också ett koppel, ingen vet exakt hur många, agenter från den iranska underrättelsetjänsten. De var på plats för att övervaka sina landsmän. Fans och spelare. Spelarna fick inte umgås med någon utanför landslagstruppen. Regler och stadgor som osökt för tankarna tillbaka till Sovjetunionen och öststatsblocket under kalla krigets mest isande tider.
Inför matchen mot USA hade regimen, enligt uppgifter i CNN, flugit in tusentals regimtrogna fans från Teheran för att se till att de "rättänkande" var i majoritet på läktarna.
Förutsättningarna för Irans landslag att genomföra en lyckad turnering var så gott som obefintliga. Att försöka koncentrera sig på en tämligen rund boll av konstläder samtidigt som ovetskapen om vad som händer på hemmaplan måste gnaga i märg, ben och själ, kan inte vara alldeles lätt. Iran gjorde ett bra VM och borde hyllas som hjältar då de kommer hem. I stället riskerar de förhör och fängelse.
❞ En totalitär stat med den mäktige andlige ledaren ayatolla Ali Khameini i spetsen har återigen under de senaste månaderna visat att människoliv inte väger särskilt tungt i vågskålen då regimen vill visa sina svällande och brutala muskler.
Facebook: Twitter: Instagram:
HBL Sport @hblwebb @hufvudstadsbladet