Att våga sig ut i Esboskogarna är värt risken
❞ I bästa fall kan ett internationellt gästspel verkligen ruska om åskådaren genom att erbjuda något fullständigt annorlunda, en estetik och ett sätt att berätta som man inte ser till vardags. Det är ytterst viktigt att få in de här influenserna, så vi inte stirrar oss blinda på vad som händer inom Finlands gränser.
Hittills har en viss äventyrslusta krävts för att hitta fram till Esbo stadsteater, men nu ska det bli andra bullar av, då Finlands näststörsta stad ska få ett nytt teaterhus. I och med att man satsar på speciellt internationella gästspel gäller det för publiken att ibland våga hoppa på tåget utan att riktigt veta vart det går.
Starta i tid. Kolla var föreställningen är.
Två viktiga deviser att minnas om man i dag ska våga sig västerut för att besöka Esbo stadsteater, en högklassig teateraktör i huvudstadsregionen som enligt min högst subjektiva uppfattning tycks vara förbluffande okänd för många, också för Esbobor.
Men även Helsingforsbor kan må bra av att vidga sina vyer med en utflykt västerut, till Finlands näst största stad som fyller 50 i år. Det känns lättare än någonsin tack vare västmetron och HST:s zonreform, som möjliggör trafik över stadsgränserna på ett annat sätt än tidigare. Vi kan kanske vinka farväl till minnesbilden av Esbo som att huttra på en busshållplats då följande buss kommer om 49 minuter, vilket Tobias Pettersson skrev om i en krönika tidigare i år.
Vad gäller Esbo stadsteater har det krävts en viss äventyrslusta för att hitta fram till hemmascenen i Norrskenshallen genom de ändlösa byggarbetena i Hagalund. Även denna höst har jag gått vilse både på vägen och som bonus även i köpcentrets och parkeringsgrottornas labyrinter, men ändå blivit rikligt belönad i form av kulturupplevelser. För att vara inhyst i en betongskrapa är Norrskenshallen en funktionell och mångsidig scen, försedd med en av huvudstadsregionens mysigaste teaterbarer. Men det gäller att kolla vart man styr kosan, en del av föreställningarna hålls i Esbo kulturcentrums Louhisal.
Men nu ska det bli andra bullar av vad gäller Esbo stadsteaters profil. Det länge efterlängtade egna teaterhuset är på väg att bli verklighet. Byggplanerna godkändes i Esbo stadsfullmäktige måndag 21.11 och tanken är att teaterhuset byggs i anslutning till Esbo kulturcentrum i Hagalund, men kan verka som en självständig enhet. Planen är att bygget inleds 2024 och huset är klart att invigas 2027.
Det blir spännande att se hur det egna teaterhuset kommer att påverka Esbo stadsteaters profil. I dag är teatern en annorlunda aktör än de flesta andra teatrarna i huvudstadsregionen, i och med att den saknar egen ordinarie ensemble och i stället satsar på samarbetsproduktioner och gästspel.
Speciellt då gästspelen är internationella betyder det att spelperioderna är ytterst korta och teatern sällan hinner få draghjälp av någon recension eller höra snacket gå kring en viss uppsättning. Som publik måste man alltså chansa och hoppa på tåget utan att riktigt veta vart det går. Det gäller att lita på att konstfältet fortfarande har kuratorer som ser en mängd föreställningar och väljer ut guldkorn.
I bästa fall kan ett internationellt gästspel verkligen ruska om åskådaren genom att erbjuda något fullständigt annorlunda, en estetik och ett sätt att berätta som man inte ser till vardags. Det är ytterst viktigt att få in de här influenserna, så vi inte stirrar oss blinda på vad som händer inom Finlands gränser. Det senaste gästspelet jag såg i Esbo var Nature Theater of Oklahomas föreställning Burt Turrido – An opera, som verkligen satte myror i bollen på mig. Jag är tacksam över att jag inte var tvungen att skriva en recension omedelbums, upplevelsen var nämligen synnerligen krävande att verbalisera.
Det handlade om underfundig humor och glädjen i att inte ha någon aning om hur den dramaturgiska bågen ter sig. Första timmen satt jag och smågäspade och nästan ångrade att jag beslutat ägna min fredagskväll åt detta, tills föreställningen fick mig infångad med sin särpräglade estetik som kombinerade operaklichéer med countrymusik och linedance. Själva handlingen betade av allt från gengångare, ekokatastrofer och slaveri till tickande biologiska klockor, utomjordingar och en narval.
Längden närmade sig med sina nästan fyra timmar megalomaniska Wagnermått, men fullständigt medvetet. Än en gång var jag tacksam för den levande kulturens existens i våra liv och att den funkar enligt andra principer än passivt skärmstirrande. Hade Burt Turrido sänts på tv hade jag antagligen zappat vidare för länge sedan och gått miste om kärnan i upplevelsen.