Skuggbudget, skuggboxning, skuggspel
En skuggbudget är en teoretisk sifferexercis, där oppositionspartier presenterar ett alternativ till regeringens spenderingsplaner. Då svallar politiska passioner upp till ytan, men denna retoriska dragkamp påminner i mångt och mycket om skuggteater.
En levande demokrati förutsätter väljare med förmåga att kritiskt utvärdera den kavalkad av lättköpta budskap som politiska pr-strateger serverar. Demokrati handlar inte bara om rättigheter, utan också om skyldigheter. I apatins mörker förtvinar folkväldet.
Utan en livskraftig, uppkäftig opposition har vi heller ingen demokrati, bara alternativlöshet. Just därför är demokrati genuint krävande för den enskilde medborgaren, som är fullt upptagen med sitt.
Inuti demokratin döljer sig fröet till dess egen undergång: en latent efterfrågan på populism, den hägring av förenklade lösningar dit folket vänder blicken så fort det politiska läget börjar kännas för invecklat. Tacka vet vi då skuggbudgetarna, där vi kan röntgensyna alternativen, i detalj, eller?
I Finland försöker oppositionspartierna blixtbelysa de ideologiska skillnaderna via alternativa budgetar – så kallade skuggbudgetar, i synnerhet inför stundande riksdagsval. Vilka andra visioner, eventuella obeprövade recept, står till buds, än regeringens?
Denna gång serveras väljarna en siffergympa där oppositionen visar upp en parad av käpphästar, somliga utfodrade med en rejäl dos politisk fantasi. Utspelen riktar sig till partiernas presumtiva kärnväljare. Föga överraskande sveper Kristdemokraterna en varm filt kring kärnfamiljer och seniorer, medan Sannfinländarna viftar med den blåvita flaggan och målar upp idel externa (och interna) hotbilder, och Samlingspartiet läser lusen av regeringen för en ansvarslös finanspolitik och svällande statsskuld.
På så vis försöker oppositionspartierna trycka på regeringens ömma punkter och positionera sig i galluparna. Genom att prata om konkreta siffror, exakt var man är beredd att satsa och var man ämnar spara, försöker oppositionspartierna inge ett sken av realism. Därmed sätts det imaginära roulettehjulet i spinn, och alla hoppas på jackpotten.
Denna gång vill KD ”rädda vården”, bönderna och barnfamiljerna. Detta skulle finansieras bland annat genom hårdare beskattning av socker och alkohol. Sannfinländarna går i sedvanlig ordning åt bistånd, klimatåtgärder, jubileumsfonden Sitra, Yle och så kallad ”skadlig” invandring – men det är tunnsått med konkreta siffror. Samlingspartiet tappar upp ett veritabelt stålbad för arbetslösa och mottagare av bostadsstöd, och utlovar storskaliga skattesänkningar.
Det är oändligt mycket lättare att presentera en teoretisk, balanserad budget då man slipper omsätta den i praktiken. Hela oppositionen brukar till exempel vilja strama åt företagsstöden, trots att samtliga partier i tur och ordning har stupat vid startlinjen inför denna utmaning.
Efter valet, då oppositionspartier väl når makten, tenderar de ”miljarder” som målades upp i skuggbudgeten plötsligt att krympa till enstaka miljoner. Inget parti kan ensamt bestämma, och regeringens budgetar måste manglas genom kompromissernas och realiteternas skoningslösa maskineri.
Men är inte den nuvarande regeringen minst lika frikostig med grundlösa löften, med att dela skuldfinansierad sockervadd? Sannerligen: budgetförslaget för 2023 är rekordstora 80,5 miljarder euro, med ett publikfriande underskott på 8,1 miljarder.
Regeringens händer är i hög grad bundna i budgetarbetet, då den förkrossande merparten av utgifterna är lagbundna, utan rörelseutrymme för Finansministeriet. Marginalen som regeringen och riksdagen fritt disponerar över räknas i procentenheter, ibland i promille. Därför sitter man och skruvar på marginalen, för en återkommande politisk dragkamp med teatraliska inslag. Och staplar nya lån ovanpå gamla.
Inom roulette avgörs oddsen av vad man satsar på. I riksdagen satsar både regering och opposition på trygga, bekanta siffror, kryddat med några högoddsare som är helt uppe i det blå.
Ifall man adderar alla siffror på ett roulettehjul får man summan 666, därför kallas det ibland för djävulsspelet. Blaise Pascal, som uppfann en tidig form av roulette, myntade en kalkylerande, låtsasreligiös trossats, där man medvetet bedövar det egna förnuftet (”cela vous fera croire et vous abêtira”). Icke desto mindre: djävulen återstår, inom matematiken, inom detaljerna.