Djuplodande kring förtryck, minoriteter och helande verksamhet
Köp hellre vår konst än vår mark! Föreställningen Matriarkatet, ursprungligen skapad för samiska paviljongen vid Venedigbiennalen, framförs nu i Helsingfors. Intrycket blir framför allt att något verkligen kan göras, att det redan görs i smått men behöver göras i stort.
Pauliina Feodoroff: Matriarkatet
Regi och framställning: Biret Haarla Pieski, Gáddjá Haarla Pieski, Satu Herrala, Outi Pieski, Eséte Eshetu Sutinen, Hanna Parry och Pauliina Feodoroff.
Ljusdesign: Jenni Pystynen. Ljuddesign, levande ljud och scenframställning: Lehmus Murtomaa. Produktion: Zodiak. Dansens hus 1.12. Utgående från det jag på förhand läst på omMatriarkatet av Pauliina Feodoroff med arbetsgrupp är jag inställd på en ställningstagande föreställning som behandlar strukturella orättvisor, skoningslöst utnyttjande av naturresurser och hotet mot ursprungsbefolkningens existens och identitet.
Jag undrar hur föreställningsformatet kan användas för att förmedla detta och slås vid uppspelet av hur smidigt och medvetet installation, demonstration, föreläsning, videomaterial och scenframställning, med autentiska material och människor, vävs samman i en kollektiv och framväxande process, som dessutom inte lämnar åskådaren utanför.
Det bärande intrycket blir egenmakt. Att något verkligen kan göras, att det redan görs i smått men uttryckligen behöver göras i stort, för återställningen av den urtida balansen mellan människa och natur.
Matriarkatet är ursprungligen ett beställningsverk för den samiska paviljongen under årets Venedigbiennal, med utgångspunkten i finska Lappland och rötterna för en del av detta konstnärskollektiv. Föreställningarna på Dansens hus avslutar höstens föreställningsserie på Zodiak.
Köp hellre vår konst
Den tredelade föreställningen inleds på glasgården, ett öppet och levande utrymme, som smidigt omformas till en vagt catwalk-lik arena med åskådarna kring flankerna. En torkställning för skinn bärs i procession och följs upp av att de uppträdande i tur och ordning visar upp naturmaterial, hantverk och arbetsredskap. Demonstrationen av föremål riktar sig till enskilda åskådare och det finns också möjlighet att dofta på och lyssna till en del av dem. Helheten visar tydligt en skillnad mellan ”oss och dem” eller mellan makt och utsatthet, speciellt när den börjar påminna omatt truga eller sälja. Det underdåniga bugandet somavslutar scenen har samma effekt.
Budskapet blir tydligt – köp hellre vår konst än vår mark! Samma fras spinner man vidare på i följande scen med temat auktion. Auktionsscenen går av stapeln i Pannhallen med en stor videoduk som fond och projektionsyta.
Kollisionen mellan oförenliga intressen blir väldigt tydlig i bildserien som visar hur ett nedhugget skogsområde vid Enare träsk utvecklats de senaste hundra åren. Ju närmare vår tid vi kommer desto större blir det avverkade området. Följderna är katastrofala både för naturen och för renskötseln och att eventuellt återställa det tar århundraden, konstaterar en skogsvaktare som intervjuas.
Hoppfullhet och aktivism
Efter videomaterial som visar renskötsel och renskiljning samt naturen under olika årstider upprepas budskapet. Köp rätt att se landskapet och besöka det med fem års mellanrum – för att på detta sätt försäkra att marken kvarstår i sitt ursprungliga tillstånd.
Den avslutande delen andas hoppfullhet och aktivism när videon visar hur man med spadar och spett återställer muddrade och uttorkade älvavsnitt genom att rulla tillbaka stenar i dem, ändra vattnets riktning och säkerställa gömställen för laxyngel. Här uppträder även Pauliina Feodoroffs föräldrar och släktingar med perspektiv på förändring och förhållanden i regionen.
I den avslutande delen ingår en kort scen där kollektivet dansar sig samman med energi och gemenskap. Initiativ och aktivism förmedlar hoppfullhet i vår tid av global uppvärmning och till synes blint skövlande av resurser.