Motsägelsefull stämning under kyliga strålkastare
Som namnet antyder spelar ljuset en betydande roll i Liisa Penttis och Sirius Teaterns samarbete. Ensemblen har hunnit bli hundratio procent varm i kläderna, men lokalens absurda mysighet skapar en vag känsla av dissonans gentemot vad som försiggår på scenen. Sirius Teatern & Liisa Pentti & Co: Fraudulent Light
Koncept & koreografi: Liisa Pentti På scen: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Suvi Kemppainen, Meeri Lempiäinen, Marlon Moilanen, Corinne Mustonen, Paul Olin, Pinja Poropudas, Kardo Shiwan Ljud: Jouni Tauriainen; ljus: Ina Niemelä; rumsdesign: Fabian Nyberg; kostym: Siru Kosonen; dramaturgi: Titta Halinen Föreställningen 30.11. recenseras.
Inredningen som välkomnar publiken in i Teater Universums scenutrymme skapar en motsägelsefull effekt tillsammans med det strama strålkastarljuset som silar ner från det höga taket och obönhörligt strålar över skådespelarensemblens ansikten. Så som namnet Fraudulent Light, Det bedrägliga ljuset, också antyder så spelar just ljuset en betydande roll i Liisa Penttis och Sirius Teaterns samarbete.
Närmare bestämt handlar det om den moderna, effektiviserade konsumenttillvarons sterila, aldrig flackande industribelysning, beskriven av konsthistorikern Jonathan Crary i sin bok 24/7 som utgör ett av verkets inspirationskällor. Det som bedrar våra sinnen att tro att natten är dag, att vi är pigga nog att arbeta och konsumera oavsett vad vår egen inre klocka försöker säga oss. Som utplånar skuggor, nyanser och okända alternativ men som också bestjäl oss på den genuina djupa vila vi faktiskt behöver för att någonsin kunna bli riktigt vakna. Så att vi hela tiden driver omkring som halvmedvetna zombier under ljusets skoningslösa sken utan att kunna skilja dröm från verklighet.
Gästvänlig inredning skär sig
Men precis som Ny Tids recensent Rakel Similä så saknar jag Crarys inflytande i verket, och jag får känslan av att detta delvis beror på utrymmet och inredningen. De hemtrevligt slitna trästolarna som avspänt arrangerats kring små bord för de åskådare som velat ta med sig förfriskningar från kaféet får Universums lokal (som hör till mina favoriter bland teatersalar) att kännas bra mycket mer inbjudande och gästvänliga än Crarys dystra vision.
Denna absurda mysighet skapar en vag känsla av dissonans gentemot vad som försiggår på scenen, där skådespelarna långsamt inleder en lite stel pardans. Sättet på vilket tempot skickligt och långsamt trappas upp och stämningen förändras gör denna inledning till min favoritscen i pjäsen. Koreografin utnyttjar skickligt den egna identiteten i de olika skådespelarnas kroppsspråk då de ömsom samverkar och ömsom splittras upp i ensamma eller tvåsamma ritualer. Åskådaren kan välja att fokusera på någon särskild person eller rörelse, eller också bara zooma ut blicken och njuta av helheten som ett kaotiskt kollage som trots allt ändå fungerar enligt en inre logik.
Legendens skugga
Den andra visionären som utgjort inspirationskälla för Det bedrägliga ljuset är legendariska moderna danskonstnären och koreografen Pina Bausch och hennes Tanztheater Wuppertal (som nyligen besökte Helsingfors). Att medvetet välja att låta sig inspireras av ett av genrens starkaste och mest kända namn är ett ambitiöst och riskabelt drag, och även om inflytandet är indirekt kan jag emellanåt ändå känna att Bausch skugga (paradoxalt nog!) vilar lite för tungt över verket för att det naturligt ska hitta fram till sin egen identitet.
Skådespelarna imponerar med både sin dedikation, precision och stamina: att för en gångs skull inte se premiären av ett verk utan en senare föreställning känns i detta fall extra belönande då ensemblen hunnit bli hundratio procent varma i kläderna (mot slutet pärlar svetten bokstavligen i deras pannor) och vana vid publiken. Vinddraget swischar i min ylletröja då Kardo Shiwan plötsligt rusar förbi mig som för att försöka undkomma de surrande strålkastarna. Paul Holländer är rörande då hans i fosterställning hopkurade kropp baxas runt i utrymmet. Meeri Lempiäinen frammanar trovärdigt och lite skrämmande en känsla av mani i sin flackande blick.
Slutresultatet är alls inte ointressant, även om de motsägelsefulla dragen ibland skaver och uppmärksamheten emellanåt riskerar att sväva iväg särskilt under föreställningens sista tredjedel då de tvära kasten redan hunnit trötta ut en. Då ensemblen till sist kurar ihop sig i en stor hög, som för att söka skydd under varandras kroppar, unnar man dem en välförtjänt vila.