Konsten att leva invid en jätte
Finlands politiska underdånighet gentemot Ryssland har under 200 år ibland uppvägts av en stor ekonomisk självsäkerhet. Svårast har det varit att säga ”nej”.
Vladimir Putins krig mot Ukraina för med sig en märklig situation för Finlands del. I ett par hundra år har vårt lands ekonomi varit intimt sammankopplad med vår östra granne, med undantag för åren efter den ryska revolutionen och vår självständighet. Nu avslutas denna symbios. Det finns inget alternativ på grund av Putins grymma anfallskrig, men situationen är värd en historisk betraktelse.
Den ekonomiska symbiosen mellan jätten Ryssland och dvärgen Finland avvek från den politiska under 1800-talet. Politiskt innebar kopplingen till den stora grannen i öst ett förtryck från den starkares sida. Under storfurstendömets tid fick eliten dämpa frihetsivern hos folket för att undgå de hårda repressalier som exempelvis polackerna fick utstå för sina uppror. Men ekonomiskt innebar kopplingen till Ryssland 1809 att Finland fick tillgång till en stor marknad som våra förfäder lyckades utnyttja rätt väl.
Bristen på frihet var större på politikens och yttrandefrihetens område än på ekonomins och handelns.
År 1809 blev Finland en rysk koloni, långt innan kapplöpningen om Afrika fick britter och fransmän att lägga ett antal kolonier under sig. Men medan de västeuropeiska imperialisterna berikade sig på koloniernas råvaror och rikedomar, så var de ryska imperialisterna tvungna att inta en annan hållning. För det första var det ryska näringslivet inte mer utvecklat än det finländska – Ryssland var militärt suveränt, men inte ekonomiskt. Och för det andra hade storfurstendömet Finland få rikedomar som stormakten kunde roffa åt sig.
Av stor betydelse för de ekonomiska relationerna blev tullfriheten. En del av den finländska exporten fick tullfri tillgång till den ryska marknaden. Men detta gällde varor som tillverkats i Finland, inte varor som innehöll importerade insatser. På så sätt ville ryssarna kapa gamla band mellan Finland och Sverige.
I Finland, som närmast hade exporterat tjära och trävaror, gynnade den begränsade tullfriheten uppkomsten av en egen inhemsk industri. Det autonoma Finland blev Rysslands experimentområde, en ekonomisk frizon. Arrangemanget var rätt unikt på sin tid, för det var först under senare hälften av 1900-talet som stater i framför allt Asien och Sydamerika skapade regioner med särskilda rättigheter.
Lägg till att Finland rätt långt kunde använda uppburna skatteoch tullintäkter för det egna landets behov, och slutresultatet blev en koloni som var politiskt förtryckt, men ekonomiskt rätt väl rustad.
Krimkriget på 1850-talet innebar en ekonomisk katastrof för Ryssland. Rubelns värde rasade och kaos uppstod på den ryska finansmarknaden. För den ryska regimen var situationen förnedrande, lika förnedrande som den var för Boris Jeltsin 140 år senare då valutakrisen knäckte rubeln. I Finland grep man då, kring 1860, chansen och ansökte om en egen valuta. Den finska marken såg dagens ljus och bidrog till att stabiliteten var större i storfurstendömet än i det övriga ryska imperiet.
Samtidigt som den nationella identiteten formades under senare hälften av 1800-talet utvecklades skogsindustrin. Den drog nytta av att ryska papperstillverkare höll betydligt sämre kvalitet. Också andra industrier uppstod med sikte på den ryska marknaden, företag som lyfte fram sin finska identitet. Kerstin Smeds beskrev år 1996 i sin bok Helsingfors–Paris: Finland på världsutställningarna 1851–1900
hur Finland framhävde sin egen originalitet på ett sätt som ofta irriterade ryssarna.
På världsutställningen 1851 i London betecknades det finländska utbudet som ”sorgligt” i dess primitivitet. Men riktningen bar uppåt. År 1873, i Wien, presenterade sig Finland som en ”nation för sig” med en stark pappersindustri. Och höjdpunkten av stolthet nåddes år 1900 i Paris med en paviljong som helt saknade underdånighet, full av finska symboler såsom lejonvapnet, allt detta till den ryska överhöghetens förtrytelse.
Samtidigt som förtrycket hårdnade i Finland, sprudlade den finska paviljongen i Paris av nationalromantisk konst och design av storheter som Eliel Saarinen, Axel Gallén och många fler. Konstkommissarien Albert Edelfelt klagade över ständigt bråk med ryssarna som inte accepterade finländarnas öppna avståndstagande till imperiet.
Ekonomiskt innebar 1800-talet en katt och råtta-lek med överheten. Ofta testades gränserna. Ibland togs rättigheter tillbaka, för det var ingalunda meningen att Finland skulle framstå som privilegierat. När det ryska imperiet var svagt drog finländarna nytta av svagheten, ofta på ett modigare sätt än under den följande symbiotiska perioden 1944–1991, finlandiseringens tid.
Efterkrigstiden präglades av naturliga skäl av stor försiktighet och osäkerhet om framtiden. Baltikum inlemmades i Sovjetunionen. Länder i Östeuropa blev kommunistiska satelliter. Sovjetiska pansarvagnar trängde in i Budapest och Prag. Men Finland förblev självständigt, med vissa begränsningar.
Finlandiseringen kännetecknades av en politisk försiktighet som gränsade till underdånighet och en koncentration av makten till politiker med goda relationer österut. Återigen avvek den ekonomiska utvecklingen från den politiska.
Ekonomiskt drog Finland full nytta av Sovjetunionens svagheter: Kvalitetsbristen i produktionen, avsaknaden av innovationer och bristen på flexibilitet. Sovjet exporterade olja och gas. Finland sålde förädlade produkter, som fartyg, kläder och färdiga hus. Symbiosen var inte problemfri: Den var så lönsam för vissa finska företag att de blev helt beroende av sin östexport och glömde att satsa på väst.
Vilken honungsfälla! Politiken efter krigen innehöll många suspekta inslag. Men som historieprofessorn Markku Kuisma visar i sin bok Venäjä ja Suomen talous från 2015 ställde Sovjetunionen också krav på Finland som aldrig godkändes. Det är allmänt känt att Finland vågade tacka nej till förslagen om gemensamma militärövningar. Också på ekonomins område förekom krav som kunde ha fått allvarliga följder, och de är mindre kända.
Kuisma noterar bland annat det ryska försöket att komma åt aktieposter i finska storföretag åren 1946 och 1947 genom att omvandla krigsskadestånd till aktier. Den vänstersinnade statsministern Mauno Pekkala var redo att ge ryssarna grönt ljus, men försöken torpederades bestämt av president J.K.Paasikivi. I sin dagbok kallade han den ryska planen att överta aktier i bland annat Enso-Gutzeit, Outokumpu, Valmet och Imatran Voima för ”en djävulsk ambition” att gripa makten i vårt näringsliv.
I början av 1950-talet frestade Josef Stalin dåvarande statsminister Urho Kekkonen med planer på en gemensam stålindustri. Senare grundades Rautaruukki helt i finsk ägo. Och när riktlinjerna drogs upp
❞ På världsutställningen 1851 i London betecknades det finländska utbudet som 'sorgligt' i dess primitivitet. Men riktningen bar uppåt. År 1873, i Wien, presenterade sig Finland som en 'nation för sig' med en stark pappersindustri. Och höjdpunkten av stolthet nåddes år 1900 i Paris med en paviljong som helt saknade underdånighet, full av finska symboler såsom lejonvapnet, allt detta till den ryska överhöghetens förtrytelse.
för den finländska oljeraffineringen önskade Kreml ett stort inflytande över Neste. Det väckte uppmärksamhet i västvärlden och ledde till en officiell protest från amerikansk sida 1954. Också där tvingades Sovjet ge efter.
Men så småningom, med Kekkonen som president, ledde finlandiseringen till att sovjetiska förslag sällan bemöttes med motstånd. Ekonomiskt var detta en framgångsrik period, men politiskt en tid av självbedrägeri, präglad av fraser om den eviga finsk-sovjetiska vänskapen.
På 1990-talet, efter Sovjetunionens upplösning, lärde sig Finland att säga ”njet” till Ryssland och att kritisera ryska beslut. Att ibland kunna säga nej är en viktig förmåga som kräver både vishet och rakryggat mod. Som medlem i EU, där Finland uppträtt som Bror Duktig, har det modet tyvärr ofta saknats.
Återstår att se om Finland klarar av att säga nej när det känns berättigat i en framtida roll som Nato-medlem. Historien antyder att den förmågan kräver mycken övning, men lyckligtvis är historien ingen garanti för framtiden.