Etnonationalism i Finland – en okänd del av vår historia?
Nationalismen i Finland har formulerats utifrån föreställningar om etnicitet: om språket, arvejorden och blodsbanden till tidigare generationer. Etnonationalismen skymtar i dag hos Sannfinländarna, men på 1930-talet kunde också SFP, genom ordförande Eric von Rettig, hävda finlandssvenskarnas ”rasliga överhöghet”.
Ett av höstens mera omtalade politiska utspel var Sannfinländarnas nya finskhetsprogram som väckte mycket debatt, särskilt på finlandssvenskt håll då partiet åter aktiverade kravet på att slopa svenskundervisningen i finska skolor. Att kalla Finland ett tvåspråkigt land är vilseledande menar partiet, då alla finnar har finska som modersmål och talar med varandra på finska. Den finska statens syfte är att värna den finska nationen och ska inte ha som mål att trygga något annat språk än det språk som talas av det finska folket.
Målsättningen är i linje med partiets tidigare ordförande Jussi Halla-ahos påpekande på Twitter 30.6.2019 om att ”förstås arbetar vi för ’etnonationalism’ i den bemärkelsen att finnarna är en etnisk grupp och att Finland tillhör denna etniska grupp.”
Men etnonationalism är inget som historiskt sett är förbehållet Sannfinländarna. Exempelvis betonade Svenska folkpartiets ordförande Eric von Rettig i sitt öppningstal på Folktinget 1919 att konflikten mellan svenskt och finskt inte bara berott på språkskillnader utan var ”en kamp mellan två nationer, mellan två raser.”
Ledande finländska politiker har alltså under olika tider artikulerat en uppfattning om etnisk, i von Rettigs fall rentav raslig, gemenskap som grundvalen för sin ideologi och politiska gärning, det vill säga uttryckt det som inom internationell nationalismforskning skulle kallas för etnonationalism.
Nationalstaten som utgångsoch slutpunkt
Den moderna historieskrivningen uppstod parallellt med framväxten av nationalismen under 1800-talet. Historien spelade en nyckelroll för hur människor kunde samlas till en gemenskap med andra människor med samma språk, religion, kultur och inte sällan också samma hudfärg. Här har berättelsen om det enade och enhetliga folket haft en viktig betydelse och nationens självförverkligande framställs som historiens slutmål och drivkraft.
Historikernas uppgift var att skriva om den egna nationens utveckling från storslagen forntid till modern nationalstat och på så sätt legitimera nationalstatens existens. Samtidigt har det bland historiker förts en kritisk diskussion alltsedan den moderna historievetenskapens barndom där nationalstatsparadigmet utmanats och ibland förkastats.
Men trots otaliga metodologiska innovationer och nya teoretiska perspektiv, verkar det vara svårt för historievetenskapen att inte se nationalstaten som en given utgångspunkt för det som ska undersökas. Än i dag publiceras vetenskapliga verk där nationalstaten är normen och där det implicita målet för undersökningarna är att inkludera tidigare bortglömda grupper (bönder, arbetare, kvinnor, minoriteter, med flera) i nationalstatens historia.
Den nya historiska kunskap som
❞
Trots att de flesta opinionsbildare i dag anser att ”ond” etnopolitik är förkastlig, i varje fall om den uttrycks av majoriteter, kan man inte frånse det faktum att etnonationalism inte bara är en del av Finlands historia, utan också en del av landets nutid.
uppstår strävar med andra ord efter att göra nationalstaten enhetligare och framför allt starkare då ”vi” gör upp med gamla synder och gör bot genom en expansiv (finsk) nationell historia. ”Nationen” förblir berättelsens subjekt.
Olika slags nationalism
Inom nationalismforskningen har man gjort en skillnad mellan etnisk och medborgerlig nationalism. Den senare brukar ha en positivare konnotation än den förra då den anses ha en inkluderande aspekt. Inte sällan gör man också en skillnad mellan dessa två nationalismer utifrån geografi: den medborgerliga nationalismen är västeuropeisk medan den etniska är typisk för Central- och Östeuropa som historiskt sett haft mångetniska och mångspråkiga statsbildningar.
Under modern tid har finländska historiker hellre skrivit finländsk framgångshistoria i anknytning till landets orientering och kulturella band västerut, och de gånger man ansett Finland som efterblivet har den anklagande blicken vänts mot öst. Preferenserna har styrt i vilket
❞ Denna våg av identitetspolitisk studentradikalism, som får dagens ”wokeism” att blekna i jämförelse, ledde bland annat till att firandet av Svenska dagen i Helsingfors mellan 1933 och 1938 utformades till en bokstavlig ”nationalitetsstrid”.
nationalismfack historiker velat placera in Finland.
Men är det fruktbart att göra en distinktion mellan dessa två nationalismer? Kan det inte vara så att den förment positiva och ”goda” medborgarnationalismen egentligen är ett uttryck för en hegemonisk mononationalism, där en dominerande etnicitet blir det outtalade självklara?
Tänk på Frankrike, medborgarnationalismens och den påstått goda patriotismens förlovade land. Har inte den franska staten visat en mycket avog inställning till muslimer och andra minoriteter som inte följer ”universella” franska kulturella och nationella attribut? Medborgarnationalismens idé om assimilation kan uppfattas som ett slags förtryck av de etniskt andra som ska upptas till eller uteslutas från den synbart neutrala nationalstaten, vars normerande etniska majoritet oftast är osynliggjord. Inte sällan har majoriteten gått in för att pressa minoriteter till att byta sina språk mot majoritetens ”standardspråk”, en politik som bland annat spökar i den pågående debatten om sametingslagen.
Det är alltså viktigt att uppmärksamma att all nationalism egentligen innehåller föreställningar om etnicitet. Nationalismen är i själva verket etnopolitik på motsvarande sätt som socialism är klasspolitik och feminism könspolitik. Etnonationalisten ser etnisk samhörighet, exempelvis i form av språk, härkomst (blod) och hemortsrätt till ett territorium (jord), som grunden för en nation, särskilt sin egen. Vanligtvis tänker man sig också att den etniskt avgränsande nationen eller folket skall styra sig självt och sitt förmenta hemland, eller åtminstone dominera det.
Etnonationalismens historia i Finland
I Finland har det främst varit språk som utgjort det socialt bärande elementet i det etnonationalistiska skillnadsgörandet och skapandet av den egna föreställda nationen. J.V. Snellmans princip ”ett språk, ett sinne” och det förfinskningsprogram han framförde byggde, som historikern Jussi Kurunmäki visat, på en etnisk nationsdefinition. Snellman kan alltså karakteriseras som en första programmatisk finsk (om än svenskspråkig) etnonationalist. Snellmans vision om ett finskt Finland går även igen i Sannfinländarnas finskhetsprogram.
Denna snellmanska etnonationalism förblev länge den enda av sitt slag i Finland, men fick i slutet av 1850-talet ett svenskt svar i form av den unga studenten Axel Olof Freudenthals uppenbarelse: ”Det gick upp för mig som en solklar sanning, det rotfäste sig hos mig som en bärgfast visshet: jag och många af oss äro ej finnar, utan rena svenskar, äro en del af ’Finlands svenska befolkning’.”
Den freudenthalska förkunnelsen stipulerade att Finlands folk bestod av två nationaliteter, en svensk och en finsk. Utifrån denna ideologiska kärna odlades en finlandssvensk etnonationalism som politiskt slog ut i blom i samband med demokratins genombrott i början av 1900-talet. På programmet stod inte en försvenskning av Finland utan förhindrandet av en förfinskning av staten och den så kallade svenska jorden, det egna etnoterritoriet som ständigt hotades av ”finsk kolonisation”.
Den så kallade språkstriden och mobiliseringen av respektive ”nationalitet” kom med tiden att utvidgas och demokratiseras. Följden var, som historikern Max Engman understrukit, parallella samhällsbyggen under ett finländskt statsparaply samt självhävdelse av den egna identiteten. Bland finlandssvenskarna åberopades rasöverhöghet från den politiska toppen fortfarande 1933 då partiordförande von Rettig på SFP:s partidag förklarade att finlandssvenskarna tillhörde ”den nordiska rasen”. Han gjorde igen också gällande att språkstriden utgjorde en slags raskamp för finlandssvenskarnas del.
Vilken betydelse dylika föreställningar hade i vardagen har det forskats väldigt lite om, men mycket tyder på att åtminstone många borgerliga och bildade finlandssvenskar länge betraktade finskspråkiga som rasmässigt mindervärdiga i enlighet med tidens västerländska rasläror.
Etnonationalism på gatunivå
Den snellmanska drömmen om en finsk nationalstat kom av sig då det självständiga Finland blev ett officiellt tvåspråkigt land. På finskt håll började särskilt yngre bildade, däribland Urho Kekkonen, att under 1920-talet vurma för äktfinskhet, alltså finsk etnonationalism.
Denna våg av identitetspolitisk studentradikalism, som får dagens ”wokeism” att blekna i jämförelse, ledde bland annat till att firandet av Svenska dagen i Helsingfors mellan 1933 och 1938 utformades till en bokstavlig ”nationalitetsstrid”. Finsknationalistiska studenter ställde till med etniska kravaller som kyldes ner med brandsprutor, veterligen det första polisiära bruket av vattenkanon i Norden. Innovationen kunde dock inte släcka de årliga upploppens utbrott av våld och ideologiskt patos. Överfallen och slagsmålen mellan svenskoch finskspråkiga ackompanjerades av kampsånger och rop som ”svenskarna är värre än ryssarna” (se även Staffan Bruuns artikel ”Kvällen när tidningsgården blev ett slagfält”, HBL 3.11.2012).
Gatans politik gav slutligen ändå vika för geopolitikens primat. Kampen mot den gemensamma fienden i öst lade, som både tidigare och senare, sordin på de etnonationalistiska excesserna i förhållandet mellan finskt och svenskt. Detta fråntar dock inte att finländare i gemen känt sitt språk och sin ”nationalitet” in på bara skinnet genom åren, vare sig de velat det eller ej. Dessa etniska erfarenheter är lika mycket en del av nationalismens historia i Finland som Lördagssällskapet, skotten i senaten eller moderskapsförpackningen.
Forskning om nationalismens brokiga innebörd och verkan i människors vardag i det förflutna belyser en bortsedd historia och ger samtidigt förutsättningar för en bättre förståelse av den nutida nationalismens uttryck. Nationalismens komplexitet kan både re- och dekonstrueras då vi närmar oss den i konkreta erfarenheter och historiska situationer där det etniska upplevs som verkligt och levande, som binder samman aktörer i kollektiv handling för att (åter)upprätta eller ena den ena eller den andra ”nationen”. Vi menar att detta är en ständigt pågående process som för tillfället verkar förstärkas, alla progressiva förhoppningar till trots.
Trots att de flesta opinionsbildare i dag anser att ”ond” etnopolitik är förkastlig, i varje fall om den uttrycks av majoriteter, kan man inte frånse det faktum att etnonationalism inte bara är en del av Finlands historia, utan också en del av landets nutid. Det är därför viktigt att synliggöra hur etnicitet och ras är en del av finländskt politiskt tänkande och handlande, inte minst för att bättre kunna förstå maktförhållanden och sociala hierarkier mellan olika etnifierade grupper i dagens mångkulturella samhälle.
För vår del ser vi det som den kritiska historikerns uppgift att granska föreställningar som tas för givna, vilket i vårt fall handlar om att blottlägga etnonationalismen i det finländska samhället. Synliggörandet av fenomenet kan förhoppningsvis ändra på invanda tankemönster och ge klarare perspektiv på framtida utmaningar. Skribenterna är forskare i historia verksamma vid Åbo Akademi och denna text är en del av deras forskningsprojekt ”Etnonationalism i Finland” som finansieras av Svenska kulturfonden.