Finska superkvinnor skapar svängrum i plattfeministiskt förebildsträsk
Barnboksmarknaden kryllar av böcker som vill peppa småflickor att ta plats. Mia Österlund efterlyser mer nyansering i genren, och hittar det hos Leena Virtanen och Sanna Pelliccioni som inte bara visar fram förebilder, utan bedriver intellektuellt sökande i sin bilderbokskonst.
Finns det svängrum i den vid det här laget rätt så påfrestande superkvinnogenren?
Allt fick sitt startskott 2016 med italienska Elena Favilli och Francesca Cavallos Godnattsagor för rebelltjejer. Boken är en av de snabbast och digrast gräsrotsfinansierade böckerna i världen. I dagsläget översatt till 47 språk och illustrerad av en brokig skara illustratörer.
Serien spjärnar emot förturen män haft i historien. Den introducerar svarta, queera eller funktionshindrade bland de kvinnor som gjort stora saker. Som en lärobok-light i feministisk (ut)bildning.
Den består av hundra kortbiografier över kvinnor från förr och nu, allt i avsikt att erbjuda bemäktigande förebilder. Marie Curie, Frida Kahlo, Rosa Parks, Michelle Obama, Malala Yousafzai, perspektivet är transnationellt och de välkända namnen är många. Ordet ”första” överanvänds påtagligt, men att vara den som upprätthåller något intresserar inte.
Funkar feministiskt pepp för barn?
Biografier för barn är en slitstark genre som bara ökar i popularitet. Superkvinnogenren har spritt sig som en löpeld. Den är ett feministiskt återtagande av kvinnor ur historiens dammvrår och dunkel.
Eller, så dammigt har det inte alltid hunnit bli. Till exempel porträtteras litteraturforskaren Sara Danius (1962–2019) som flicka klädd i rosa som ett mänskligt X och hindrar förövare att ta sig in i hennes barndomshem. En minnesvärd bild, men bara en glimt av Danius värv.
Viljan bakom genren är god, men uppföljarna riskerar utarma konceptet. Att atomistiskt lyfta kvinnor och ställa dem sida vid sida lite oberoende av vad de gjort har lett till kritik. Kan böckerna i sin välvilja och feministiska pepp vara kontraproduktiva?
Jag kan tycka att de har för stark smak av ”Kvinnor kan”. Böckerna riskerar bli som nordisk Pippifeminism, där starka framåt-flickor överskuggar andra sätt att vara flicka. Tvånget att vara stark blir en börda i stället för den befrielse det var tänkt som.
Poetiska konstnärsporträtt i helfigur
Också här hemma har genren utlöpare. Främst i Leena Virtanens och
Sanna Pelliccionis bilderbokserie Suomen supernaisia (Finlands superkvinnor, Teos) som porträtterat Minna Canth, Eeva Kilpi, Ellen Thesleff och Fredrika Runeberg. Boken om Thesleff utkom samtidigt som biografin över henne, medan boken om Fredrika innehåller både kakrecept och kritiska slängar.
I höst är de aktuella med Paraske! Runolaulaja Larin Parasken ilot, surut ja säkenöivät säkeet (Paraske! Runosångare Larin Paraskes glädjeämnen, sorger och glimrande verser), om runosångaren verksam i Ingermanland i gränstrakten mellan ryskt och finskt.
Hon är en portalfigur i finsk folkdiktning, känd som minneskonstnär, med hela 32 000 memorerade verser. Albert Edelfelt och
Eero Järnefelt porträtterade henne och hon gjorde succé i salongerna. Hon är en av få kvinnor som står staty, i Tölö.
Bokens skira valörer framkallar ett poetiskt berättargrepp. Hur kvinnors sång om sorger och glädjeämnen förenat dem illustreras av en mångfärgad slinga som löper över boksidan. Också traktens lokalkultur är fint fångad i tygmönster och slår an en pockande ton, helt i samklang med Paraskes kväden.
Intellektuellt sökande i bilderboksformat
Varför Virtanen och Pelliccioni lyckas så bra är för att varje kvinna ägnas en helgjuten bok, i minsta detalj välresearchad. Pelliccioni har rentav skapat ett helt eget typsnitt för serien. De ger konstnärlig udd åt frågan om vad en superkvinna är då de undersöker hur ett skapande kvinnoliv kan se ut.
De synliggör inga förebilder, de beskriver ett intellektuellt sökande.
Serien har inte översatts till andra språk. Om omvärlden får nys om hur finsk bilderbok blåser liv i genren, genom att ge den intellektuell spänst bortom brasklappar om kvinnors stordåd och visar konstnärskvinnor i helfigur – med motgångar och kompromisser, med stunder av kontemplation och epifanier, kanske fuldans – då skulle genren få vingar.
❞ Jag kan tycka att de har för stark smak av ”Kvinnor kan”. Böckerna riskerar bli som nordisk Pippi-feminism, där starka framåtflickor överskuggar andra sätt att vara flicka. Tvånget att vara stark blir en börda i stället för den befrielse det var tänkt som. Mia Österlund
kritiker