Rafflande om kriget på ett marknadsanpassat vis
Petra Rautiainens roman Ett land av snö och aska är den första finska debutromanen vars engelska rättigheter sålts innan publicering, vilket märks på gott och ont. Recensenten Håkan Möller önskar sig mer rå dokumentation och mindre säljbar och prestigegivande förlagsprodukt. Petra Rautiainen
Ett land av snö och aska Översättning: Marjut Hökfelt Norstedts 2022
Petra Rautiainens debutroman Ett land av snö och aska ( Tuhkaan piirretty maa, Otava 2020) är en sinnrikt konstruerad historisk roman med ett överraskande om än inte chockartat slut.
Kompositionen erinrar inte så lite om den som spänningsromaner och -filmer ofta gör bruk av. Spänningen ökar successivt och på de sista sidorna eller filmrutorna ska läsaren eller tittaren med uppspärrade ögon inse hur allt hänger samman.
I de mest radikala versionerna kan slutscenerna omdefiniera vad berättelsen egentligen handlar om. Det kallas ibland Keyser Sözesyndromet efter den hänsynslöse och undflyende rollfiguren i filmen De misstänkta (1995).
Någon sådan figur dyker inte upp i Rautiainens roman, men väl personer som utger sig för att vara någon som de i själva verket inte är. Mellan flera av romankaraktärerna är också sambanden oklara, för att bli tydligare efterhand och till sist blottläggas.
Berättartekniskt är det två berättarlinjer som mot slutet konvergerar i en förklaringspunkt. En dagbok med ett berättande jag och en konventionellt berättad historia med en allvetande berättare.
Det är snyggt gjort, men samtidigt rafflande på ett litet förutsägbart vis – redan formen med de parallella berättelserna låter oss förstå att vi gradvis är på väg mot en förklaring. Och för en recensent är spoilerrisken förstås överhängande.
Etiska gråzoner
Romanens två berättelser utspelar sig i samma region av Finland. Långt norrut. Dit inga charterresor går. Där tystnaden är större än skogarnas och sjöarnas djup. Där människor som lärt sig att leva med kyla och mörker – och tystnad – bor.
Enare. Enontekis. Ortnamn som sällan nämns i några nyhetssändningar. Men dit det stora kriget en gång nådde.
I romanen dokumenteras viktiga kunskaper om svåra förhållanden i krigets slutskede och tiden närmast därefter. Den tyska krigslyckan vände efter motgångarna och nederlagen i Stalingrad hösten 1942/vintern 1943 och i El Alamein hösten 1942.
När vi möter dagboksförfattaren längst i norr är det vintern 1944. Kriget har börjat gå mot sitt slut, men tyskarna behärskar fortfarande Lappland och Finska vikens sydkust. Det är ett turbulent skede uppe i norr som tvingar in enskilda människor i en etisk gråzon där stundens lojaliteter en dag kan visa sig vara minst sagt tvivelaktiga.
Det kommer alltid ett efteråt, och det är många som under nya förhållanden och ordningar är angelägna om att dölja vad de gjorde och sa när allt var kaos och oordning.
En av romanens förtjänster är att synliggöra den typen av komplikationer i ett historiskt skede under vilket fungerande ordningar sätts ur spel. Ett helt centralt spår i romanen är också den – i likhet med i Sverige – skamliga synen på och behandlingen av den samiska befolkningen i landet.
Som ur romanfabriken
Ska vi tänka att nöjet – romanformen – här ingår en klassisk förening med nyttan – en historielektion? Eller är det så att en dramatisering av ett rörigt och krisartat skede i slutet av andra världskriget, där det ännu var många motstridiga intressen i omlopp, lämpar sig särskilt väl för en sådan ambition? Låt gå för dessa båda föresatser.
Värre är om romanformen modifierats i syfte att göra berättelsen översättningsbar och snabb att lansera i den engelskspråkiga världen – fliktexten berättar nämligen stolt att detta är den första finska debutromanen vars engelska rättigheter sålts redan före publiceringen.
Romanens stil kan dessutom beskrivas som flärdfri, rent av glanslös. En mer välvillig beskrivning skulle kunna hävda att den är rak och effektiv. Romanen ter sig alltså förhållandevis lättöversatt och borde kunna fungera som ett filmsynopsis.
Så ser också den internationella förlagsbranschen ut i dag – skriv enkelt, inte för mycket lokalkolorit, sikta på en internationell publik, och hoppas på en medial transformation, gärna film eller TV-serie. Romanfabriken som multinationell storkoncern som reducerar litteraturen till sälj- och spelbara storys, upp som stjärnor och ner som snöflingor.
Det är många världslitteraturforskare med intresse för utvecklingen på den internationella bokmarknaden som ser med oro på en sådan utveckling. Det är hotet om en litterär monokultur.
Rautiainen är väl insatt i sitt ämne, det kan reservationslöst konstateras, och hon drivs av ett respektingivande rättspatos. Men jag önskar att hon hade vågat pröva andra former för att berätta om detta lätt undansmusslade avsnitt av historien. Mer rå dokumentation och mindre säljbar och prestigegivande förlagsprodukt.
Jag tror att Petra Rautiainen, som lär arbeta med en doktorsavhandling om samernas representation i finska medier, besitter den förmågan.