Jubileum i form av en lättsam konstkavalkad
Galleri Heino skapar en lustfylld helhet i sitt utmanande utrymme när 20-årsjubileet uppmärksammas med en grupputställning. Den enda gemensamma nämnaren är galleristens gunst, och det blir sympatiskt, men något förvirrande, skriver Helen Korpak.
Galleri Heino 20 år
Skillnadsgatan 9 (innergården). Till den 18.12.
Galleri Heinos relativt nya utrymmen på Skillnadsgatan är vågade för ett traditionellt galleri. Från en långsmal bottenvåning för svarta trappsteg upp till en likväl långsmal entresol samt till ett litet fönsterlöst rum.
Jämfört med konstgalleriers normativa öppna och vitmålade inredningsarkitektur är det en utmanande lokal.
Då det nu med en grupputställning markeras att Heino i höst fyllt aktningsvärda 20 år har man alltså varit tvungen att tänka strategiskt, eftersom det inte finns en chans att galleriets långa konstnärslista bestående av drygt 40 namn skulle kunna representeras här.
Resultatet är en lättsam konstkavalkad som ger en sympatisk inblick i grundaren Rauli Heinos mångsidiga och chosefria smak. Detta är ingen best of- historik, utan en helhet i vars kuratering ett visst mått av ”man tager vad man haver”-beslut kan skönjas.
Grupputställningens koncept utgörs av den enda gemensamma nämnare som knyter samman alla de 17 medverkande konstnärerna: de åtnjuter galleristen Heinos gunst.
Glädjande blandning av tekniker
Så väl klassiska som moderna tekniker inkluderas glädjande nog i urvalet. Det finns oljemålningar och marmorskulpturer, svartvita filmfotografier och digitala färgfoton, förvillande realistiska datorgjorda bilder och konstverk med qr-koder.
Konsthistoria och framtidsvisioner kommer rent konkret samman i Pekko Vasantolas Memorial (Analysis of Sofie's DNA) (2021) i vilken uråldrig granit graverats med laser. Som namnet förtäljer är motivet en DNA-analys: den för betraktaren okända Sofies arvsmassa avslöjas bland annat innehålla en tendens för stora örsnibbar och för att vara en nattuggla.
Rent estetiskt ligger verket nära Rosettestenen, medan dess tillsynes triviala innehåll de facto är relaterat till den gensaxteknologi – CRISPR – som forskare lovat att i framtiden ska hjälpa mänskligheten överkomma sjukdom och elände.
Även utställningens andra skulptör, Aaron Heino, bidrar med verk som ger upphov till diverse associationer. Då han nyligen ställde ut på EMMA i Hagalund kändes hans erotiskt laddade marmorskulpturer avlägsna, men här överraskar de positivt med sina sensuella och lekfulla övertoner.
De är nära släkt med Birgitta Aras marmorskulpturer, men skulle också väl kunna platsa i Tom of Finland- stiftelsens ambitiösa och superexplicita konstsamling.
Brist på fokus charmar och förvirrar
Jubileumsutställningens brist på fokus är delvis dess charm, men också något förvirrande.
Det är oklart om Jussi Twosevens inredningstavlor föreställande ett rådjurshuvud respektive en rådjursskalle ska uppfattas som en del av något slags tematisk minihelhet, eftersom det även bjuds på djur i Topi Ruotsalainens och Henna Pohjolas målningar. De tre har ingenting gemensamt utöver ett intresse för fauna och gör sig inte speciellt väl intill varandra.
Duon Pink Twins digitalt skapade blomstrande träd ur serien The Transient (2022) får mig å sin sida att önska att Heinokollegan Miklos Gaáls likväl blomsterfokuserade Viewing an Apple tree (2009) hade inkluderats – det hade nämligen kunnat få till stånd en dialog inom utställningen.
Mer lyckad är kombinationen av fotografier. Lauri Astalas urbana sediment utgör en skarp men välbehövd kontrast till Aapo Huhtas hallucinatoriska öknar och Axel Antas vackert utförda stilleben. Det är en komprimerad uppvisning av fotografiets många uttryckssätt och tekniker.
Fungerar gör också den enkla men effektiva inledningen till det hela. Vid ingången visas inramade inbjudningskort och en plansch från galleriets allra första utställning, signerad Anne Tompuri, intill den originalmålning som prydde debutens marknadsföringsmaterial.
I det framkommer skillnaden mellan reproduktion och original: konst är bäst i verkligheten.