Solitt symfoniskt bygge och textkänsligt tonmåleri
Joonas Kokkonen hör till våra främsta symfoniker efter Sibelius, medan operaräven Olli Kortekangas orkestersång imponerade. Det gick heller inte att ta miste på HSO-musikernas engagemang i samarbetet med dirigenten Osmo Vänskä.
Helsingfors stadsorkester.
Dirigent: Osmo Vänskä; solist: Tuuli Takala, sopran. Raitio, Kortekangas, Kokkonen, Sibelius. Musikhuset 1.12.
Vilken är den bästa finländska symfonin efter Sibelius? Kandidaterna är många, med upphovsmän som Leevi Madetoja och Erkki Melartin i spetsen. Själv är jag ändå beredd att satsa på Joonas Kokkonens fjärde symfoni (1971), som även om den går i tryggt upptrampade sibelianska fotspår visavi bland annat det motiviska arbetet röjer ett högst personligt klangligt och harmoniskt tilltal.
Kokkonen (1921–1996) hör till de inhemska tonsättare som hyllats betydligt mindre efter sin död än under sin levnad och hans orkestermusik framförs nuförtiden alltför sällan. Desto viktigare var det att Osmo Vänskä och Helsingfors stadsorkester påminde publiken om vilken mästerlig symfoniker Kokkonen var och vilket starkt verk fyran är.
Kokkonen luckrar här upp sitt tonspråk i en mer tonalt inbjudande riktning, som pekar fram mot operan De sista frestelserna, och det tjugoen minuter långa, tresatsiga verket är ett under av ekonomi och transparens. Här finns inte en onödig ton och man får bilden av inte blott ett solitt symfoniskt bygge utan även ett dramaturgiskt pussel, där varje enskild bit slipats intill perfektion.
Samma gällde Vänskäs tolkning, som träffade mitt i prick vad såväl den arkitektoniska som emotionella biten beträffar. Tempona skilde sig från hans drygt trettio år gamla BIS-inspelning i så måtto, att den snabba mellansatsen togs i ett något makligare tempo medan Adagio-finalen gjordes betydligt snabbare. Helheten fungerade dock ypperligt även så här och Vänskä lockade ett mäkta koncentrerat och laddat spel ur orkesterleden.
Steget härifrån till Sibelius avslutande tondikt, den sällan framförda sorgmarschen In Memoriam (1909), var inte överdrivet långt och det för sibelianska förhållanden unika stycket – inledningen smakar mera Mahler än Sibelius – är en pärla med sällsam lyster. Inte minst när det görs med ett så suggestivt och koncentrerat grepp som det ärkesibelianen Vänskä denna gång gav prov på.
Även inledningsstycket, Väinö Raitios tondikt Joutsenet ( Svanarna, 1919), är onödigt sällan spelat, trots att det är det första och till tonspråket minst avancerade av Raitios mästerliga orkesterverk från sent 1910- och tidigt 1920-tal. Man kunde tala om ett slags skrjabinskt färgad impressionism och Vänskä och hans alerta musiker tecknade en tillika sensitiv och kraftfull bild av de majestätiska fåglarnas flykt.
Ljuvt och kraftfullt
Konsertens clou var dock uruppförandet av Olli Kortekangas orkestersång – eller sångcykel, om man så önskar – Songs of Meena (2020), där den gamle operaräven Kortekangas mästerskap som vokaltonsättare igen en gång tydligt kom i dagen. Den delikata orkestreringen kör aldrig över solisten och han kan människorösten på sina fem fingrar och vet exakt vad som fungerar och inte fungerar.
Så inte minst när vokalpartiet, som så ofta hos Kortekangas, är skräddarsytt för en specifik sångare. Denna gång för en gammal bekant, lyriska sopranen Tuuli Takala, vars ljuvt skimrande, mustiga och vid behov nog så kraftfulla stämma gjorde partiet all tänkbar rättvisa, med elegant förverkligade legatolinjer, utsökt diktion, uttrycksfullt utmejslade vokaliser samt, som kronan på verket, några flott klingande höjdtoner.
Kortekangas är en mästare även när det gäller att locka fram textens samtliga nyanser utan att för den skull bli alltför deskriptiv i sitt tonmåleri. Denna gång hade han valt sex dikter av indisk-amerikanska Meena Alexander (1951–2018), vars stämningsmässigt mångfasetterade, delvis självbiografiska poesi ger intrycket av att vara som klippt och skuren för ändamålet.
Kortekangas rörde sig smidigt mellan de skiftande stämningarna och senromantiskt färgade, nostalgiskt melodiösa passager à la Samuel Barber ( Field in Summer, Red
Boat) alternerade med mer intrikat avfattade förtoningar som Reminiscence (from Elegy for my Father); allt inom ramen för en tillräckligt kontrasterad men ändå föredömligt enhetligt tecknad båge.
Osmo Vänskä hade full kontroll på samtliga parametrar och det gick inte att ta miste på HSO-musikernas engagemang i samarbetet med en dirigent, som de i dagens läge av allt att döma hyser den uppriktigaste och djupaste respekt för.