Väst får inte upprepa Rysslands felaktiga slutsatser
Ryssland drog helt fel slutsatser då man anföll Ukraina. Det här påminner enligt professor Michael Gentile obehagligt mycket om de argument som vissa kretsar i väst framför för att stödet till Ukraina borde trappas ned.
Det börjar bli kallt nu under senhösten, och energikostnaderna har ökat kraftigt. I Åbo kan man sänka rumstemperaturen med någon grad för att spara en slant. I Charkiv, Lviv, Kiev och Zaporizjzja är risken stor att värmesystemen inte kommer att klara av Rysslands regelbundna luftangrepp. Då blir det riktigt kallt.
På senare tid har det internationella stödet för Ukraina börjat uppvisa sprickor, inte minst i USA. Den nuvarande stödnivån borde inte enbart behållas – den bör höjas drastiskt för att ge Ukraina bättre förutsättningar för att klara vintern och för att slutligen besegra Ryssland. Här förklarar jag varför Ryssland drog fel slutsatser inför dess storskaliga invasion. Det är slutsatser som är förbluffande lika – och lika missvisande – som de argument som framförs regelbundet av dem som menar att väst bör trappa ned eller till och med upphöra med sitt stöd till Ukraina.
Viljan att stödja Ukraina i dess kamp mot Rysslands aggression är visserligen fortfarande stor, men den eroderas inifrån när den konfronteras med ekonomiska hänsynstaganden, och utifrån genom en brokig och delvis ohelig allians av populistiska krafter på både vänster- och högersidan som oavbrutet driver den konspiratoriska tesen om att kriget hade kunnat undvikas om USA, Natoalliansen eller ”väst” hade gått Ryssland tillmötes för ungefär ett år sedan.
Ryssland var enligt detta sömndruckna resonemang tvunget att skydda sina ”legitima” säkerhetsintressen, och landet förtjänade en synligare roll på den globala geopolitiska schackbrädan. Det konspiratoriska kommer in när väst påstås ha orsakat kriget för egen vinning mot bakgrund av hejdlös och allomfattande russofobi. I en sådan världsbild lämnas inget spelutrymme åt Ukraina, den ukrainska rösten tystas, och för att ytterligare legitimera synsättet brukar kritikerna vara snabba att påminna om landets brister – verkliga, inbillade eller påhittade – till den grad att det kvarstående intrycket blir att Ukraina kanske trots allt inte förtjänar vårt stöd.
En av dessa påstådda brister handlar om den rysktalande befolkningens rättigheter och om grup
pens lojalitet gentemot Kiev respektive Moskva. Om det är så att de flesta vill tillhöra Ryssland, vore det inte bättre om så vore fallet? Är det inte till och med deras rätt att kräva det, och att få sina krav uppfyllda, precis som Vladimir Putin upprepat vid många tillfällen? Frånsett de juridiska aspekterna – för det är alltid folkrättsvidrigt att flytta gränser med våld – är dessa frågor missriktade.
❞ I stället för med blommor välkomnades de ryska trupperna med kulor och handgranater, samtidigt som civilbefolkningen hade förberett stora lager med molotovcocktailar.
Rysslands drastiska krigseskalering i Ukraina har nu pågått i drygt nio månader. Av allt att döma har Kreml för närvarande tre centrala mål: 1. att säkra annekteringen av Cherson-, Zaporizjzja-, Donetskoch Luhanskregionerna, 2. att ta kontroll över de kvarstående ukrainskt kontrollerade delarna av dessa regioner, och 3. att långsiktigt underkuva Ukraina genom att frånta landet en betydande del av dess suveränitet. På samtliga mål har Ryssland hittills misslyckats, och kommer att fortsätta misslyckas framöver.
Rysslands katastrofala insats har olika orsaker, inklusive tillkortakommanden i den egna krigsmaskinen, vars kompetens och tapperhet överskattades av de flesta, samtidigt som Ukrainas försvarsförmåga underskattades.
Av lika stor betydelse var att de ryska makthavarna började tro på den egna propagandan om att Ukraina kryllar av nazister, att landet styrs mer eller mindre direkt av USA, och framför allt att Ukraina inte har någon legitimitet som självständig stat – åtminstone om det med detta menas att landet ska kunna frångå ryskt förmyndarskap.
Som om detta inte vore nog har Vladimir Putin vid upprepade tillfällen proklamerat att ryssar och ukrainare är ett folk. Ett ryskt folk. Den naturliga slutsatsen är att vanligt folk inget annat vill än att befrias ifrån denna ”fascism” för att därmed återta sitt självklara, eviga och obrytbara brödraskap med Ryssland. Men i stället för med blommor välkomnades de ryska trupperna med kulor och handgranater, samtidigt som civilbefolkningen hade förberett stora lager med molotovcocktailar – i Ukraina omdöpta till ”Bandera smoothies” efter Stepan Bandera, den kontroversielle nationalistiske motståndsledaren under andra världskriget.
Hur kunde de ryska makthavarna ha missat detta?
En av anledningarna är att de förväxlade det utbredda stödet för ett närmande till Ryssland som fanns i landets sydöstra delar med det betydligt ovanligare önskemålet om att bli en del av Ryssland. Det är stor skillnad mellan ett Ukraina med Ryssland och ett Ukraina i Ryssland.
En annan anledning är att de förväxlade sovjetnostalgin och den utbredda sovjetiska identiteten som finns i Ukraina med en nostalgi för att finnas i en politisk enhet, en stormakt, med Moskva som centrum. Sovjetnostalgi finns i både Ryssland och Ukraina, men den betyder olika saker: i Ryssland är den i hög grad förknippad med stormaktsambitioner, ofta utifrån en mytologisering av det förflutna och en föreställning om att det ryska folket är primus inter pares, den främste bland likar.
I Ukraina finns inte sådana vanföreställningar: till och med sovjetnostalgikerna, och de som på något sätt uttrycker att de har en sovjetisk identitet, vet mycket väl vad den sovjetiska makten tidvis betytt för Ukraina: svält, död och russifiering. Att uppfatta sig själv som ”sovjetisk” i Ukraina kan betyda att man är född och uppvuxen i Sovjetunionen, eller att man känner något slags kulturell affinitet med det sovjetiska samhället och med de medborgare som genomlevt det, men för de flesta är det en lättburen identitet.
❞ De förväxlade sovjetnostalgin och den utbredda sovjetiska identiteten som finns i Ukraina med en nostalgi för att finnas i en politisk enhet, en stormakt, med Moskva som centrum.
På samma sätt är Putins övertygelse om att ryssar och ukrainare är ”ett folk” baserad på en grundläggande missuppfattning. Före 24 februari 2022 var det många ukrainare, särskilt i öst, som hade kunnat påstå samma sak, fast med en helt annan innebörd. För Putin betyder det att ukrainarna inte har något existensberättigande utanför den så kallade ryska världens geopolitiska paraply, och möjligtvis inte heller innanför.
För en ukrainare kunde det (före 24 februari) betyda ett erkännande av landets historiska och kulturella kopplingar till Ryssland. Men även detta har Putin förlorat: Rysslands så kallade mjuka makt i Ukraina – dess attraktionskraft och dess förmåga att påverka samhället – är numera nästintill obefintlig, och föreställningarna om en ryskukrainsk folklig gemenskap har avdunstat i krigets hetta.