Rapport: Natoländerna har inte ammunition för ett storskaligt krig som i Ukraina
Rysslands invasionskrig i Ukraina har präglats av inkompetens, arrogans och likgiltighet för människoliv. Samtidigt har det visat hur modernt krig fortfarande handlar om stridsvagnar, artilleri och tillgången på ammunition. En brittisk tankesmedja lyfter fram Natoländernas stora svaghet – men Finland är ett undantag i Europa.
Felbedömningar. Nonchalans. Inkompetens.
En färsk, detaljerad rapport av tankesmedjan Royal United Services Institute målar upp en mindre smickrande bild av den ryska invasionshären i Ukraina. Samtidigt framgår det hur nära Ryssland var med att lyckas lamslå Ukrainas försvar. De ukrainska styrkorna har lyckats vända kriget, men det är högst osäkert om något av de europeiska Natoländerna har eldstyrkan som krävs för ett storskaligt krig av den typ som pågått i Ukraina i nio månader.
Tio dagar
De ryska bataljonskommendörerna fick sina order mindre än 24 timmar innan de skulle invadera Ukraina den 24 februari. Soldaterna visste inte om att de var på väg ut i krig. De hade inte mat, bränsle eller moderna kartor med sig. De ryska stridsvagnarna körde i kolonner längs med landsvägarna för att nå Kiev så snabbt som möjligt. Den ryska stridsledningen räknade med att kriget skulle vara över inom tio dagar. Specialstyrkorna hade listor över västsinnade politiker som skulle avrättas. Den ryska invasionsstyrkan hade ingen reservplan, för inget kunde gå snett.
Rysslands stabschef Valerij Gerasimov hade skrävlat för sina brittiska kollegor att de ryska konventionella styrkorna ”uppnått paritet” med USA. Kreml räknade inte med att Ukraina skulle försvara sig.
Hann inte mobilisera
Ukraina hade dock byggt upp sitt försvar efter att Ryssland invaderat en del av östra Ukraina och hela Krimhalvön 2014. Moderniserat stridsvagnar, bildat nya artillerienheter och studerat de ryska grupperingarna i Donbass. De hade övat, övat och övat för en rysk invasion.
USA:s underrättelse varnade för en rysk invasion. Ukraina trodde dock inte att det var sannolikt. Åtminstone inte i riktning mot Kiev. Ett misstag som kunde ha blivit ödesdigert, eftersom Ukraina inte hann mobilisera sin väldiga, kompetenta och motiverade reservistarmé.
RUSI:s rapport har sammanställts av en expertgrupp med direkt insyn i krigshändelserna. Generallöjtnant Mychalo Zabrodskij och Oleksandr Danylyuk har varit involverade i kriget. Jack Watling och Nick Reynolds har utfört observationer i Ukraina. Skribenterna har också konsulterat ukrainsk militär- och underrättelsepersonal. De har analyserat det första skedet av kriget, från februari till juli.
Kritiska timmar
Endast åtta timmar före Rysslands invasion, då den ukrainska stridsledningen insåg att den ryska invasionsstyrkans spets anfaller i riktningen Gomel-Kiev, förflyttades ukrainska styrkor till huvudstadsområdet. Inledningsvis hade Ryssland ett materiellt övertag med 12 mot 1 i riktningen Gomel-Kiev.
De ryska styrkorna var oförberedda på att möta motstånd. De hade fått direktiv att passera fientliga styrkor utan att engagera dem. Det hände flera gånger att vilsekomna ryska soldater stannade för att fråga lokalbefolkningen om råd, blev rapporterade och beskjutna av ukrainskt artilleri. Ryssland hade skickat ut sms till flera generaler i Ukraina och uppmanat dem att kapitulera utan motstånd – ett tecken på hur Kreml totalt hade felbedömt det ukrainska folkets försvarsvilja.
Lättlurade ryssar
Den ryska invasionsstyrkan försökte slå ut Ukrainas luftvärn, flygvapen och kommandocentraler under de första timmarna av invasionskriget. Det lyckades delvis. Ett problem för de ryska styrkorna var dålig uppföljning av attackernas resultat.
Kommendörerna utgick från att Ukrainas stridsplan redan var utslagna, så markstyrkorna avancerade ofta utan mobila luftvärnsenheter under de första dygnen. De luftvärnsenheter som följde markstyrkorna hade direktiv att betrakta alla inkommande stridsplan som egna.
Det visade sig vara lätt att vilseleda den ryska stridsledningen, enligt RUSI:s expertgrupp. Ryssland förstörde exempelvis flera hangarer under sina första flygräder, men de ukrainska styrkorna fotograferade förstörelsen och printade ut stora ark för att maskera sina stridsplan som kunde fortsätta att utföra flyganfall mot de ryska markstyrkorna. Ryssland hade ett stort materiellt övertag i luften, men kunde bara delvis utnyttja det.
Närstrid
Ukraina hade moderniserat gamla stridsvagnar, då det blev billigare än att köpa nya. I början av kriget hade de ryska stridsvagnarna bättre pansar, bättre sikten och längre räckvidd. Men de ukrainska styrkorna hade ett taktiskt övertag. Under de första dagarna var exempelvis 1:a stridsvagnsbrigaden ofta engagerad i strid i skogsterräng på 100–200 meters avstånd. Då var de ukrainska stridsvagnsbesättningarna och de moderniserade T-64stridsvagnarnas snabba laddningsmekanism avgörande.
Västerländska pansarvärnsrobotar har lyfts fram som en avgörande faktor i slaget om Kiev under vårvintern. RUSI:s expertgrupp betonar dock att två ukrainska artilleribrigader innehade en avgörande roll. Bärbara pansarvärnsrobotar spelade en mindre roll.
Ammunition en kritisk faktor
Ryssland hade ett materiellt övertag i början av kriget. Men inte så stort som det ibland framstått.
Före den 24 februari hade Ryssland samlat 2 433 artilleripjäser och 3 574 raketkastare mot Ukrainas 1 176 artilleripjäser och 1 680 raketkastare. Ukraina hade cirka 900 stridsvagnar före 24 februari, då Ryssland hade samlat 2 800 stridsvagnar, medan de ryska marionettstyrkorna i Donbass hade 400.
Ammunition var ett större problem för Ukraina. Ammunitionen beräknades räcka till för sex veckor av intensivt artillerikrig. Ryssland hade lyckats förstöra mer än 200 000 ton ammunition genom sabotage 2014–2018.
Den ryska invasionsstyrkan var hela tiden för liten för en invasion av ett så stort område från flera olika riktningar samtidigt. Det kunde ha fungerat om de ryska styrkorna bara kunde ha marscherat in i Kiev, som Kreml hade föreställt sig, men då det blev ett riktigt krig hade den ryska invasionsstyrkan en omöjlig uppgift.
Riskfylld operation
Rysslands offensiv präglades av överdriven optimism. Efter att Ryssland slagit ut två luftvärnsbatterier som bevakade floden Dnepr norrifrån, vilket öppnade en lucka i det ukrainska luftvärnet, skickades luftburna styrkor med helikoptrar för att inta flygplatsen i Hostomel. En riskfylld operation. En del av helikoptrarna sköts ned med portabla luftvärnsrobotar, medan de kvarvarande ryska luftburna styrkorna eliminerades med artilleri och en mekaniserad motoffensiv.
De ryska styrkorna hade inte tid att kryptera sina kommunikationer. Ibland stal de mobiltelefoner av lokalinvånarna. Det gjorde det lätt för de ukrainska styrkorna att avlyssna dem.
Ryssland hade också stora problem med att styrkorna drabbas av egen eld, precis som HBL skrivit förut. Det beror till stor del på inkompetens, men också på utrustning som underlättar identifiering. Det är också symboliskt för hur den ryska stridsledningen betraktar soldaters liv som en outtömlig resurs.
”Den här kulturen av att inte värdesätta individer är en form av institutionellt syskonmord”, skriver RUSI:s expertgrupp i sin rapport.
I södra Ukraina lyckades Ryssland
avancera snabbt. Ukraina hade inte hunnit förbereda sig för att försvara Cherson, Melitopol och Mariupol. Den ryska offensiven mot Mykolajiv och Odessa avstannade dock snart.
I slutet av mars tvingades Kreml inse faktum. Ryssland hade förlorat slaget om Kiev. I stället koncentrerade den ryska stridsledningen sina styrkor i Donbass i östra Ukraina. Där kunde Ryssland utnyttja sitt materiella övertag bättre, då de ukrainska styrkorna redan hade ont om ammunition.
Som mest avfyrade ryskt artilleri 32 000 granater under en dag i Donbass, medan de ukrainska styrkorna sällan avfyrade mer än 6 000. De ryska anfallen följde ofta samma manuskript. Först skickade den ryska stridsledningen fram styrkor från de ryska marionettrepublikerna Donetsk och Luhansk, vilket tvingade de ukrainska styrkorna att röja sina försvarspositioner. Därefter besköts de ukrainska ställningarna intensivt med artilleri tills mera kapabla styrkor, luftburna styrkor, Spetsnaz-specialstyrkor eller Wagner-legosoldater ryckte fram. Taktiken förorsakade tunga förluster för Ryssland, de ryska styrkorna avancerade högst ett par kilometer per dag, men politiskt sett var det viktigt för Kreml att återta initiativet i kriget.
Logistiken en stötesten
Ett problem för den ryska invasionsstyrkan, som också brittisk underrättelsetjänst lyfte fram den här veckan, är stridsgrupperingarna. De ryska brigaderna bildar bataljonsstridsgrupper för stridskommenderingar, men de är ofta nästan slumpmässigt sammansatta av tillgängligt material, och de övar aldrig tillsammans. Kommendörerna känner inte sitt manskap. Under kriget i Ukraina, då Ryssland lidit stora förluster, har decimerade bataljonsstridsgrupper slagits samman som lapptäcken. Problemen understryks av Rysslands brist på kompetenta underofficerare.
Logistiken var fortfarande Rysslands stötesten. Då västländerna slutligen försåg Ukraina med raketkastare med längre räckvidd, av typ Himars och M270, kunde Ukraina slå till med precisionsattacker mot Rysslands logistikkedja. Det blev en vändpunkt för kriget i Donbass.
Kriget i Ukraina är långt ifrån över, men RUSI:s expertgrupp har dragit en rad slutsatser om den ryska militärens kapacitet. Skribenterna har också en rad rekommendationer för västländerna.
Finland ett undantag
Betydelsen av artilleri har visat sig vara en central lärdom av kriget i Ukraina. Artilleri och ammunition. RUSI:s expertgrupp noterar att Ryssland använde mer ammunition under två dagar av krig i Donbass än hela den brittiska militären har i lager.
”Med den ukrainska konsumtionstakten skulle de brittiska ammunitionslagren potentiellt räcka en vecka. Förstås, eftersom Ukrainas militär hade mer än tio gånger mer operativa artilleripjäser än den brittiska armén i början av kriget, skulle det kanske ta mer än en vecka för den brittiska armén att använda all sin ammunition”, skriver RUSI:s expertgrupp i sin rapport.
Enligt RUSI har alla europeiska Natoländer och Storbritanniens andra europeiska bundsförvanter samma problem. Utom ett land. Finland.
Inte kompatibla
Finland har av historiska skäl satsat mer på markkrig, artilleri och ammunition än sina grannländer. För Natos del accentueras problemet av att artilleripjäser tillverkade i olika länder inte är kompatibla, fast de har samma kaliber, vilket gör att ammunitionen inte är utbytbar. Det har de ukrainska styrkorna till sin häpnad upptäckt, då de fått västerländska artilleripjäser.
”Ukrainas överlevnad var inledningsvis beroende av dess egna stora lager av ammunition med sovjetkaliber. Nu är Ukraina nästan helt beroende av Natoleveranser. Det är uppenbart att produktionskapaciteten i många Natoländer inte kan möta medlemsländernas behov i fall av en stor konflikt”, skriver RUSI:s expertgrupp.
Luftvärn är en annan viktig sektor, som RUSI ser som en svaghet i Natoländerna. Ryssland har effektivt utnyttjat kryssningsrobotar för att slå till mot mål djupt bakom frontlinjerna.