Hur skall toppidrotten få en bättre position i samhällsdebatten?

Jag har en längre tid begrundat vad det är som gör att tävlingsidrott, som väcker starka känslor i någondera riktningen hos de flesta, inte klarar av att befästa sig i den samhälleliga diskussionen på ett politiskt plan i Finland.

När det vankas riksdagsval, står idrotten inte högt uppe på något partis valprogram, om det ens nämns. Att rörelse och motion är viktigt förstår de flesta beslutsfattare och den kategorin omfamnas klart bättre på en politisk nivå än toppidrotten. Till skillnad från de nordiska länderna är finländsk toppidrott till hög grad beroende av statsfinansiering eftersom man inte lyckats engagera den privata sektorn i finansieringen lika mycket såsom exempelvis i Sverige, vilket gör att man står inför en stor utmaning då Veikkausmedlen byts ut mot en del av statsbudgeten.

Jag är inte heller helt övertygad om man ens har varit villig att inom toppidrotten ta en plats i samhällsdiskussionen eftersom det automatiskt även innebär ett samhällsansvar. Och här står man nu inför ett stort brytningsskede.

När jag på torsdagen följde med Olympiska kommitténs höstmöte och en tillhörande paneldiskussion inför det stundande riksdagsvalet var jag uppriktigt förväntansfull. I diskussionen togs den nu aktuella frågan upp om hur toppidrotten bättre förankras i politiken. I panelen satt fyra män. Moderatorn förklarade att de två kvinnor som skulle delta hade insjuknat och i stället hade de ersatts med Matti Heikkinen, ny toppidrottschef.

Trots att Filip Saxén, sportchef på HBL, deltog i debatten och kom med några fräscha inslag kan min helhetskänsla beskrivas med ett ord; besvikelse. Panelen kritiserade främst medier för att måla upp en svart bild av toppidrotten och dess bakomliggande problem, lyfte fram att toppidrott är en fullständigt egen bransch som inte skall jämföras med något annat och det enda konkreta förslaget om hur idrotten tas upp på den politiska agendan är genom att före detta idrottare ställer upp i politiska val.

Själva sammansättningen av panelen, med fyra vita män ungefär i 40-50-års åldern, visar på vem som antas diskutera toppidrott i Finland. Av dessa män (Marco Casagrande, Markku Jokisipilä, Saxén och Heikkinen) var det endast Saxén som insåg och uttalade sig med vetskapen om att han är privilegierad i idrottssammanhanget som en vithyad man, de övriga tog denna aspekt som för given.

Vill idrotten hävda sig i samhällsdebatten och lyftas upp som ett viktigt politiskt mål, måste toppidrotten kunna profilera sig som relevant i nutiden och den måste tillhöra alla på något plan. Att ägna sig åt toppidrott är förvisso inte en mänsklig rättighet, men det är en fördel för den säregna branschen om den strävar till att vara öppen för alla och inkluderande.

Under år 2024 finansieras inte toppidrott längre med direkt riktade Veikkausmedel utan tilldelas medel direkt från statsbudgeten. Då blir idrotten senast en politisk fråga och det gäller att kunna hävda sig i den diskussionen. Verksamhet som finansieras med skattemedel förväntas fylla en samhälleligt viktig funktion och där måste toppidrotten visa att man har sin givna roll och är villig att utvecklas.

Ett konkret exempel på hur det går när man upprätthåller föråldrade strukturer och visar en ovillighet att ta sig an värdediskussioner är kyrkan i dagens samhälle, som tappar understöd i form av medlemmar som lämnar den. Därför hoppas jag innerligen på att toppidrotten inser att maktstrukturen bör ses över och att man öppet tar diskussionen om den är berättigad som sådan.

Självkritik är grunden för all utveckling och förändring behövs för att kunna hävda sig i samhällsdebatten och konkret i budgetförhandlingarna om ett år.