Mannerheim som fältherre – lärde sig av krigen
I varje skede av sin karriär hade Mannerheim folk omkring sig som var överlägsna i militärt kunnande, men trots detta visade han sig i krigsförhållanden vara huvudet högre än de andra. Mannerheim lärde sig det han behövde av krigets hantverk genom att utöva det. FACKBOKEN
Mikko Karjalainen, Toni Mononen
Mannerheimin sotataito Otava 2022
” Mannerheim är en stor soldat, men en dålig politiker”. Ungefär så sägs Hitler en gång ha sagt, efter brytningen med Tyskland hösten 1944. Detta var ett av många bevis på Hitlers dåliga omdöme: Mannerheim var kanske inte historiens mest lysande fältherregeni, men storpolitikens konst behärskade han. Under tiden mellan de båda världskrigen iakttog han hela tiden vaksamt utvecklingen mot en ny katastrof, och varnade de styrande i Finland för vad som höll på att hända ─ men de flesta lyssnade inte på honom.
Som ordförande i försvarsrådet från 1931 framåt fick han i alla fall till stånd en avsevärd höjning av försvarsförmågan. Finland var i jämförelse med andra småstater inte alls så illa rustat 1939 som det alltid sägs. Men det är klart att det inte räckte mot en stormakt som Sovjetunionen. Precis som i Ukraina idag var det försvarsviljan som räddade Finland i vinterkriget.
Författarduon Mikko Karjalainen och Toni Mononen har berikat den omfattande Mannerheimlitteraturen med ytterligare ett nummer. Fil.dr Karjalainen är biträdande professor och kapten Mononen doktorand vid Försvarshögskolan. De hävdar att det funnits en forskningslucka gällande Mannerheims färdigheter att föra krig och bestämde sig därför att försöka fylla den.
Resultatet är en specialstudie om Gustaf Mannerheims fältherreskap betraktat med dagens ögon. Boken kan karakteriseras som en kronologisk genomgång av sakuppgifter med relevans för bedömningen av hans kvaliteter som fältherre. Man kan föreställa sig att den kommer att tas in i kurslitteraturen vid Försvarshögskolan. För en bredare läsekrets är verket kanske en smula svårsmält.
Bristande utbildning
Den tvååriga Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Petersburg var den enda militära läroanstalt Mannerheim genomgick. Han sökte inträde vid generalstabsakademin, men underkändes i det ryska språkprovet och blev inte antagen.
Författarna finner detta egendomligt med tanke på att Mannerheim vid det laget redan talade en relativt hygglig ryska och med åren bättrade på sina kunskaper i språket. De kommer till slutsatsen att Mannerheim inte lade hela sin själ i inträdesprovet, utan tog det med lätt hand: som officer i det renommerade Chevaliergardet trodde han sig kunna göra karriär även utan generalstabsexamen.
De adliga gardesofficerarna hade länge varit den mest respekterade personalkategorin i ryska armén, också om de mot slutet av 1800talet började få konkurrens av generalstabsofficerare med annan bakgrund. En orsak, som Karjalainen & Mononen inte nämner, till att Mannerheim trots allt gjorde ett försök kan ha varit att han lovat sin morbror och finansiär Albert von Julin att göra det.
Längre fram i sin karriär, som Finlands obestridde militäre ledare, kunde Mannerheim uppenbarligen känna ett visst mindervärdeskomplex inför officerare som hade den generalstabsutbildning han saknade.
Hemlig underrättelseofficer?
En kritisk rysk iakttagare skrev träffande att krigsledningen gått i strid med Japan i Manchuriet utgående från en uppfattning om krigets art som härstammade från Napoleons tid. Under tiden fram till första världskriget skedde ingen nämnvärd utveckling, trots att vissa ansträngningar gjordes att reformera ryska armén inför det storkrig man tidigt såg komma.
Åren i Chevaliergardet gav Mannerheim tillräckliga färdigheter att föra befäl över mindre kavalleriavdelningar. Rysk-japanska kriget skänkte honom kunskap om underrättelseverksamhet, och denna kunskap finslipades under hans berömda ritt genom Asien strax efteråt.
Han tillhörde möjligen en inofficiell kader av underrättelseofficerare som sattes in på olika hemliga uppdrag. Till exempel Mannerheims vistelse i Wiesbaden sommaren 1914, där han officiellt sökte bot för den reumatism han ådragit sig under det manchuriska fälttåget, kan ha varit ett sådant. Syftet var i så fall att ta reda på vilken krigsberedskapen i Tyskland var.
Lärdomar av nederlaget
Mannerheim tog uppenbarligen till sig mer än de flesta andra ryska befälhavare av erfarenheterna från kriget mot Japan och diskussionen kring orsakerna till nederlaget. Han lärde sina kavallerister sitta av och strida till fots och gav dem skjututbildning. Detta var inget vanligt förfarande i ryska armén så länge han tjänstgjorde där.
Mannerheim insåg att kavalleriet inte längre kunde användas på traditionellt sätt. Som regementschef i Polen före första världskriget försökte han av allt att döma även komma ifrån det tidskrävande papperskrig kring finanser och underhållsdetaljer som höll officerskåren sysselsatt på bekostnad av truppernas utbildning. Det rådande systemet innehöll även ett mått av korruption, eftersom befälhavarna kunde frisera bokföringen till sin egen fördel.
❞ I varje skede av sin karriär hade Mannerheim folk omkring sig som var överlägsna i militärt kunnande, men trots detta visade han sig i krigsförhållanden vara huvudet högre än de andra.
Stormaktshär blir småstatsarmé
Mannerheim hade tjänstgjort inom den väldiga ryska arméns taktiska enheter – regementen, brigader, divisioner och armékårer. Begreppet operativ nivå infördes i den ryska doktrinen först på 1920-talet, och Mannerheim berördes därmed inte av detta. Han var därför inte heller förtrogen med denna ledningsnivå, som kännetecknas av att den leder enheter från flera försvarsgrenar och förväntas koordinera dessas insatser.
I kriget 1918 förde Mannerheim befälet på en militärstrategisk nivå, men denna motsvarade i stort sett den taktiska han upplevt under första världskriget. Han kunde därför bemästra situationen utan svårigheter.
I Finland hade Mannerheim på tjugotalet ingen anledning att följa krigskonstens utveckling, han antog att han aldrig mer skulle kallas in. Då han 1931 återkom i rampljuset som ordförande i försvarsrådet hade jägarofficerarna under de föregående åren lagt beslag på så gott som alla chefsbefattningar inom armén. I motsats till dem hade han inte nämnvärt uppdaterat sitt militära kunnande. Mannerheim insåg bristerna i beredskapen och omfattade inte den naiva tron på den egna försvarsförmågan som trots dessa rådde på många håll i Finland. Sovjetunionen betraktades i väst allmänt som en koloss på lerfötter.
Räddad av krigen
Under vinterkrigets första dagar gjorde Mannerheim omedelbart några markeringar som befäste hans ställning som den som hade sista ordet när det gällde krigföringen. Ingen annan än Mannerheim hade heller kunnat lotsa in landet i en fredsöverenskommelse med Moskva i mars 1940, och i september 1944 var detta i ännu högre grad fallet.
Karjalainens och Mononens huvudtes är att Mannerheims många krig ”räddade” honom. I varje skede av sin karriär hade han folk omkring sig som var överlägsna i militärt kunnande, men trots detta visade han sig i krigsförhållanden vara huvudet högre än de andra. Mannerheim lärde sig det han behövde av krigets hantverk genom att utöva det. I Finland var det under det turbulenta 1900talet framför allt hans förtjänst att den borgerliga samhällsordningen kunde bevaras, detta såväl 1918 som 1940 och 1944.