Angelägna och berörande krigsminnen
Gösta Karlsson har skrivit en väldigt annorlunda bok än det man vanligen hittar inom krigslitteraturen. Fokus ligger på den enskilda soldatens subjektiva, målande och rikligt detaljerade beskrivning av det dagliga livet vid fronten.
FACKBOKEN Gösta Karlsson
Från tonårssoldat till krigsveteran Scriptum, 2022, 192 sidor
Vid Allan Finholms begravning i Larsmo kyrka i januari 2015 var det inte mer än en handfull krigsveteraner som kunde närvara för att ta ett sista farväl av sin vapenbroder. Vid minnesstunden efteråt var det dock en som gjorde ett starkt intryck, rektor Gösta Karlsson, 92. Bondsonen från Högsnår i Purmo gick raskt och med spänstiga steg fram och talade till den avlidnes minne. Det lämnade ingen oberörd.
Karlsson har nu publicerat sina krigsminnen i boken Från tonårssoldat till krigsveteran. Det är en angelägen bok som denne man i ledet kanske inte ens hade tänkt ge ut utan inspiration och medhjälp från sina barn. Tacka dem för det. Försvarsmaktens tidigare kommendör, general Gustav Hägglund skriver i bokens förord:
”Gösta Karlsson skildrar sina år vid fronten levande och medryckande. Han har haft tillgång till anteckningar och dagböcker som gör skildringarna genuina och trovärdiga. Det är fint att han på sin 100-årsdag efterlämnar ett så gediget arv för yngre generationer att ta lärdom av.”
Samtidigt är detta i många avseenden en väldigt annorlunda bok än det man vanligen finner i krigslitteraturens huvudfåra. Fokus ligger på denna enskilda soldats subjektiva, målande och rikligt detaljerade beskrivning av det självupplevda dagliga livet vid fronten. Samtidigt ger det en inblick i hur skeendena har upplevts ur ett ofta rätt kaotiskt grodperspektiv, där den enskilda soldaten inte har någon god uppfattning om större sammanhang. Det ger boken en särskild krydda. Karlssons dagböcker har här varit en ovärderlig källa.
Färgbilder
Sonen Svenolof Karlsson, författare och journalist, har förtjänstfullt redigerat den rikligt illustrerade boken. Fotografierna är dels Karlssons egna, men särskilt vapenbrodern Bror Schönholtz och försvarsmaktens omfattande bildmaterial har använts.
Det nya här är att de för fortsättningskriget typiska svartvita originalbilderna har genomgående konverterats till färgfoton med elektroniska medel. Det är ett radikalt drag som likväl kan försvaras. Algoritmen som använts är åtminstone acceptabel, i många fall alldeles utmärkt. Då Harry Järv i mitten på 2000-talet för första gången såg ett av sina foton, två vapenbröder framför en rysk stödjepunkt konverterad till färg sa han att bilden var naturtrogen. Så såg det ut. Fotografering var som bekant ett av de tre specialområden Järv ansåg sig vara expert på.
Det är inte första gången Gösta Karlsson är centralt involverad som författare till krigslitteratur. Han ledde bland annat redaktionsgruppen för de veteraner som efter pensioneringen beslöt sammanställa boken Kanonkompaniet, IR 61:s pansarvärnsenhet, och fungerade som bokens redaktör.
Praktiskt lagda
Karlsson var alltså pansarvärnsman, men kompaniets uppgift blev ändå snarast att stödja kompanierna i linjen med psv-kanonernas direktskjutande eld. Krävande och farliga uppdrag där även soldaternas civila färdigheter var en förutsättning för att uppgifterna kunde lösas. På hemgården hade Karlsson lärt sig ett gott handlag med hästar och det behövdes då pjäserna skulle transporteras och fås i ställning.
Under ställningskriget arbetade man ständigt hårt med att förbättra sina försvarsställningar och stödjepunkter och bygga vägar. Regementskommendörerna krävde insatser. Att Sextiettan höll hög klass är välkänt och Karlsson känner en berättigad stolthet över de kollektiva prestationerna. Kanske här också fanns en tillstymmelse till tävlan mellan de olika enheterna. Karlsson bekräftar här det som även andra påpekat i sina böcker, att soldaterna mestadels var praktiskt lagda unga män, bondsöner och arbetare som var skickliga snickare, vana att använda verktyg och att jobba hårt.
Matförsörjningen var usel under vintern och våren 1942 då Karlssons kontingent transporterades till sitt krig vid Svirfronten. Då dessutom farsoter och sjukdomar härjade, drabbades även han och det fördröjde inledningen på hans fronttjänst med drygt två månader. Dimensionerna av eländet belyses väl i boken. Förlusterna i manskap var inte obetydliga. Just denna aspekt brukar inte uppmärksammas på samma sätt som förluster i strid. Den krigstida sjukvården hade det minsann inte lätt.
Storanfallet
Våren 1944 var krigssituationen dock helt förändrad, IR 61 avlöstes av ett annat regemente i maj. En månad senare hade man transporterats till Karelska näset. Karlsson beskriver transporten fylligt. Positiva förnimmelser som försommargrönskans stilla morgonprakt och ett oväntat möte med en ursprungligen svenskspråkig åldring i Aunus, född i Borgå, bildar en skarp kontrast till den råa verklighet som kriget och särskilt ryska flygvapnet skulle bjuda på.
Storanfallet på Näset var i full gång och även den sovjetiska aktiviteten under transporten var illa varslande. Då IR 61 slutligen efter Viborgs fall kommenderas till Tienhaara konfronteras man med slagna, retirerande finska förband i upplösning. En oväntad, högst negativ erfarenhet, som man ändå lyckades vända till sin fördel. Regementskommendören Alpo Marttinens krävande ledarskap vid Svir hade skapat en hård truppanda.
Striden om Tienhaara blev en klimax även för Kanonkompaniet och Gösta Karlsson. Kanonen i hans pluton placerades invid den Hackmanska villan, kallad ”Slottet”, och kunde därifrån direkt beskjuta brofästet som förenade Tienhaara och Viborg, ett kritiskt viktigt mål. De fyllde sina uppgifter med samma beslutsamhet som sextiettorna över lag då det verkligen gällde trots ansenliga förluster.
En sista gärning
Den 26 juni 1944 omkom två av Karlssons vapenbröder i en minolycka i ”Slottet” och flera andra sårades. Karlsson själv klarade sig oskadd. Kvarlevorna av den ena omkomna kunde bärgas och sändas hem. Den andra kunde man inte finna. Men på en exkursion till Tienhaara i början av 1990-talet kunde Karlsson peka ut den exakta platsen där han såg den andra kamraten strax innan explosionen. Vid utgrävningar hittades denne och hämtades hem. Det kan sägas ha varit Karlssons sista konkreta gärning för sin vapenbroder.
Karlssons bok är berörande och författaren själv en värdig representant för våra veteraner. Anspråkslös och empatisk men med stark självkänsla och integritet. Efter kriget utbildade han sig till lärare och blev aktiv i bland annat kommunpolitik och föreningsliv. Det man kanske saknar i boken vore närmast en fylligare beskrivning av hur övergången till det civila livet efter de hårda krigsåren utföll. För många var det ju inte lätt.
Anette Adams, 54, hade olika magproblem under många år. Det kändes ofta som om hon hade en fotboll i magen. Det bildades gaser i magen så att det såg ut som om hon var gravid. Vissa dagar var värre än andra, men osäkerheten som magen orsakade var alltid närvarande. Då hittade Anette Macoform tillverkat av kronärtskocka- och maskrosextrakt.
Obekväm känsla i magen minskade matlusten, begränsade klädseln och slutligen t.o.m. det sociala umgänget.
- Jag kommer bra ihåg de åren, då jag jobbade som chef för supermarketkedjan. Tröttheten orsakad av matsmältningsproblemen var utmanande, men p.g.a stressen kunde jag inte hålla pauser och lägga mig ner, berättar Anette.
Slutligen bestämde hon sig för att förbättra sin livskvalitet och göra en livsstilsändring. Hon sade upp sig från det stressiga jobbet som chef och började studera till en självständig psykoterapeut.
Anettes vardag ändrades och blev lugnare genom en livsstilsändring.
- Min vardag blev behagligare då jag själv fick bestämma arbetstiden. Jag var nöjd med mitt liv, men i min mage och tarmar bildades fortfarande gaser. Jag visste, att det kan vara helt normalt, men jag ville inte godkänna det, suckar hon.
- På grund av att magen krånglade kunde jag inte delta i många sociala tillställningar. Jag upplevde, att magens funktion var så pinsam och följden kunde vara oförutsebar. Framför allt räckte energin inte till, säger Anette frustrerat.
- Jag provade alla möjliga hemmakonster, men var inte nöjd. Mamma fick mig slutligen att från webbutiken Wellvita beställa Macoform som innehåller maskros och kronärtskocka. Det var rätt beslut, säger
Anette leende och berättar att hon så småningom märkte att magen inte längre kändes obekväm. Senare har Macoform-tabletterna blivit en del av hennes morgonrutiner.
- Numera lägger jag inte längre märke till magen. Den är bara en naturlig del av min kropp, som inte stör mitt deltagande i sociala aktiviteter, säger Anette förnöjt.