Vad ska lönen räcka till? Marin förenklade, men har i grunden rätt

Vad betyder det att klara sig på sin lön? Det frågar sig HBL:s chefredaktör Erja Yläjärvi efter debatten som uppstod när statsminister Sanna Marin gav sin definition av en skälig lön.

3 000 euro. Det är vad statsminister Sanna Marin anser att alla ska få för ett heltidsjobb i Finland, för att klara sig utan samhällets stöd.

Marin kom med sitt förslag i en valdebatt för en dryg vecka sedan och fick omedelbart kritik från många håll. Det är värt att notera att en så hög lön inte har framförts ens från Vänsterförbundets sida.

Kärnan i kritiken är att i en marknadsekonomi kan en privat arbetsgivare bara betala en lön som motsvarar produktiviteten, och att många jobb skulle försvinna helt om kravet blir 3 000 euro. Det här påpekade till exempel Osmo Soininvaara (Gröna).

Ekonom Aki Kangasharju tog för sin del upp att finländska låglönetagare egentligen aldrig har klarat sig bara på sin lön, för det finns bland annat bostadsbidrag och andra stödformer i samhället för dem som inte tjänar mycket. Han ansåg också att det är bättre att den privata sektorn betalar åtminstone någon slags lön framför att samhället helt och hållet måste försörja en arbetslös person.

Det är välkänt att det redan nu är riskfyllt för småföretagare att anställa en person. Företagaren måste betala inte bara lön för den anställda utan alla sidokostnader som tillkommer, moms för produkten företaget säljer och pensionsavgifterna för sig själv. Därtill kommer möjligtvis lokalhyror och andra kostnader. Företagaren själv borde också få lön.

Det är inte konstigt att många småföretagare försöker göra så mycket de bara kan själva och inte anställa någon alls. I värsta fall hindrar det här företag från att växa, och bromsar hela ekonomin.

Men riktigt så enkelt är det ändå inte. Marin har i grunden rätt i att det är viktigt att definiera en anständig lön. Vad borde vi till exempel tänka om stora företag som betalar låga löner för många anställda och samtidigt gör rekordvinster? Eller industrier där den högsta företagsledningen hela tiden får enorma löneförhöjningar men människor på verkstadsgolvet blir utan. Varför skulle staten eller regeringen då acceptera att lönerna förblir låga och att staten betalar resten i form av olika bidrag.

Fällan som Marin fastnade i var att förenkla en komplicerad helhet lite för mycket. Alla politiker borde inför valet komma upp med förslag om hur Finland ska förnya sina sociala stöd för att det ska vara lönsamt att alltid ta emot arbete. En annan viktig fråga är huruvida vi borde fortsätta med många olika socialbidrag eller om vi borde ha ett system med universell basinkomst som De Gröna länge har föreslagit.

Inte är det heller irrelevant att diskutera huruvida lönen man förväntas klara sig på, ska vara densamma oavsett var man bor. 3 000 euro för en ensamstående i Pargas räcker längre än för en ensamstående förälder med tre barn i Helsingfors.

Men den mest utmanande av alla frågor är vad uttrycket "klara sig med sin lön” egentligen ska omfatta. Vi lever i ett rikt land där de flesta är vana vid att inte bara ha vardagsmat och logi. Var går gränsen för en acceptabel och hederlig levnadsstandard i Finland, som under de kommande åren måste spara mycket. Vilken slags telefon och tv ska man ha råd med? Ska alla kunna laga sin mat från billiga ingredienser eller ska man kunna köpa dyrare färdigmat?

Ingen av de här frågorna har ännu debatterats tillräckligt. Värdet i att Marin vågade säga en enkel summa var att vi nu borde kunna ta debatten vidare. Målet borde oavsett vara att hitta en modell där arbete alltid är ett mera lockande alternativ än att stanna hemma.

Hederligt arbete för alla har ju varit den viktigaste principen också för Socialdemokraterna i decennier, inte vem som får mest bidrag.