Fördöma eller förstå?

Hur ska vi förhålla oss till folk som begår dumheter? Är det humant att visa förståelse eller helt förkastligt att göra något annat än fördöma en misstänkt rattfyllerist? Fallet med Helsingin Sanomats chefredaktör fick mig att reflektera kring frågan.

Nyheten för någon vecka sedan att Helsingin Sanomats chefredaktör Kaius Niemi avgår för att han misstänks för grovt rattfylleri slog ned som en bomb, särskilt i journalistkretsar men även på annat håll. Tidningen och dess journalister var bestörta. Dagen betecknades som sorglig, händelsen som en tragedi. Niemi var en uppenbart omtyckt och uppskattad chef samt en erkänt bra journalist.

Även många andra än journalister på Helsingin Sanomat beklagade det som hänt och att Niemis tid som chefredaktör fick ett sådant slut. Jag kunde själv ha skrivit något sådant på Twitter eller Facebook, men jag är väldigt inaktiv på sociala medier. Jag känner inte Kaius Niemi, även om jag har träffat honom några gånger.

Jag tycker ändå att det hela är en tragedi på alla plan. Givetvis för Kaius Niemi trots att han har sig själv att skylla, vilket inte brukar göra det lättare. Men också för Helsingin Sanomat och för den finländska journalistiken.

Men Mika Koskinens kommentar i Iltalehti några dagar senare fick mig att haja till. Han konstaterar att det sällan har skrivits så många vackra ord om en rattfyllerist och han fäster särskilt uppmärksamhet vid att så många journalister och chefredaktörer uttalade sig i sådana ordalag om Niemi.

Koskinen skriver att det är rätt att stödja och stötta en vän eller bekant, eller vem som helst, i en svår stund. Det han inte förstår är att folk förbigår det faktum att Niemi hade satt sig bakom ratten i Sanomas parkeringshall uppenbart onykter. Koskinen menade alltså att bilden blir snedvriden när så många personer skryter med Niemis journalistiska gärning utan att gå in på att han misstänks för ett allvarligt brott.

Själva händelsen är obegriplig. Vad tänkte han på? Hur kunde han göra så?

❞ På arbetsplatser har vi i evigheter haft tendens att se genom fingrarna på människor med uppenbara alkoholproblem – av ren och skär feghet. Det enda rätta är att reagera genast och styra dem till företagshälsovården. Mycket har förändrats på den punkten, men samma tänkesätt lever ändå delvis kvar.

I obegripligheten ligger en av pudelns kärnor. Vi människor gör ibland hemska saker fast vi borde veta bättre. Rattfylleri är ett agerande som inte kan accepteras eller försvaras. Det gäller även då ingen har kommit till skada. Alla vet att det i sådana situationer finns alla ingredienser för katastrofer.

Den här gången var det – lyckligtvis – endast Niemis goda anseende, chefredaktörskap och bil som kom till skada. Det finns ingenting som kan rättfärdiga det att man ordentligt berusad sätter sig bakom ratten och startar bilen.

Ändå kan jag inte omfatta tanken att man alltid måste nämna rattfylleri i samband med en person som misstänks eller har dömts för rattfylleri. Alla människor har flera dimensioner och sidor, ingen är enbart rattfyllerist.

Kaius Niemi insåg uppenbarligen genast att han inte har någon annan möjlighet än att lämna posten som chefredaktör och det meddelade han direkt. Det är ett tecken på att han insåg att hans trovärdighet i chefredaktörsuppdraget var förbrukat.

En viktig del av journalistiken är att granska makthavare och ställa dem till svars. Chefredaktörer är också makthavare. När andra företagschefer gör bort sig på ett eller annat sätt avgår de – frivilligt eller påtvingat. Detsamma gäller ministrar, men i fråga om riksdagsledamöter är det folket som avgör vid nästa val.

Niemis enda möjlighet var att avgå. När han gjorde det tog han ansvar för det han hade gjort sig skyldig till, både som journalist och som chefredaktör.

Vi journalister är givetvis mycket intresserade av journalistik, medier och frågor som anknyter till det. Ibland går det överstyr och vi blir närsynta och glömmer att den stora allmänheten knappast är lika intresserad och inte heller ser journalistik och medier som så väsentliga som vi själva tycker de är.

Alkoholkulturen i Finland är inte sund. Vi har i århundraden sett det som en förmildrande omständighet att folk har varit fulla när de har ställt till med hemskheter och tragedier.

På arbetsplatser har vi i evigheter haft tendens att se genom fingrarna på människor med uppenbara alkoholproblem – av ren och skär feghet. Det enda rätta är att reagera genast och styra dem till företagshälsovården. Mycket har förändrats på den punkten, men samma tänkesätt lever ändå delvis kvar.

Att fördöma folk och ställa dem vid skampålen är inte särskilt konstruktivt. Men att tydligt visa att ett beteende inte är acceptabelt och måste förändras, att ge människor stöd i förändringen – det är inte att fördöma, utan att hjälpa. Och samtidigt visar vi att de är betydligt mer, och mer värda, än det de har gjort.