All konst är totalt onyttig, ändå finns livets hemlighet i den
Konst behövs, kanske mer än någonsin. Det är min bestämda åsikt, trots att mitt eget förhållande till konst och i synnerhet museer är långt ifrån okomplicerat. I Sverige går debatten het efter att den nya regeringen slopar gratis entré för vuxna till statliga museer. Jag slår ett slag för museikortet, ett fiffigt påfund, som tål att exporteras.
När man stiger in hos mig möts man av ett schackrutigt golv och en spegel som hänger alldeles för lågt. På väggen till höger finns en samling vykort, de flesta har kommit med posten från Åland, från min vän Carina. Några har jag köpt på museibutiker. Jag trivs oftast bättre i museishoppen än bland konstverken. Stora utställningar dränerar mig. Då känns konstböcker och vykort lättare att hantera.
Ett av korten på väggen köpte jag på The Museum of Modern Art (MoMa). Jag gick dit pliktskyldigast, för att huvudpersonen i romanen jag var i gång med att skriva, hade ett nära förhållande till just MoMa. Jag beundrade nog väggfärgerna och innergården mera än konstverken. Ända tills jag stod framför Christina’s World av Andrew Wyett (1917–2009).
Där stod jag och kunde inte slita mig loss från målningen, en stor tempera på träpanel. Målningen från 1948 föreställer en kvinna i klänning, sedd bakifrån. Hon halvligger mitt ute på ett fält. I bakgrunden syns ett hus, till vänster om det en lada. Något med kvinnans kroppshållning fångade mig.
Jag visste inget om varken Wyett eller hans modell när jag hade min starka upplevelse. Jag var tvungen att slita mig från målningen i något skede och uppsöka en toalett. Där satt jag och googlade.
Det visade sig att Christina existerat på riktigt. Christina Olson var Andrew Wyetts granne i Cushing, Maine, där konstnären hade sitt sommarhus. Hon hade en fysisk skada som gjorde henne förlamad från midjan neråt. Hon rörde sig ofta genom att dra sig framåt.
Jag läser att konstkritikerna anser att Wyett ägnade sig åt kitschig pastisch i sitt måleri. Jag lär mig också att man ifrågasatt konstnärens metod att använda sin frus (vackrare, yngre) huvud och torso i stället för Christinas.
Målningens magi ligger mellan betraktaren och verket. Det jag såg, utan att veta om bakgrunden till Christina’s World, var sårbarhet och styrka. Det är de känslorna som talar till mig. Färgpaletten och klänningen är också viktiga. Jag har suttit i rullstol som barn och lärt mig gå två gånger. Men jag visste inte att Christina var förlamad när jag första gången såg konstverket. Första gången jag grät på ett konstmuseum, inte för att jag var uttröttad eller uttråkad, utan för att jag blev berörd, var i Berlin på Gemäldegalerie.
Jag gick in i en sal och där fanns Man med guldhjälm. Tårarna bara rann. Det var i november 2015. Jag hyrde en lägenhet i Wedding och mådde inget vidare. Dagarna ägnade jag åt att utforska staden, promenerade, satt på kafé och shoppade. Jag minns att jag köpte en magisk ring, som nästan genast kom bort. Det märkliga är att jag inte minns hur ringen såg ut.
Av någon orsak har jag alltid varit svag för Rembrandt (1606–1669). När jag efteråt satt i Wedding och läste om verket, fick jag reda på att det är föga troligt att Man med guldhjälm är målad av Rembrandt. Oberoende av vem det är som hållit i penseln så är mörkret och lystern den samma som hos den holländska mästaren. Och det är just mörkret och lystern som berör mig.
Jag har längtat efter att se holländska Hans Op de Beecks (f. 1969) utställning The Quiet Parade på Amos Rex. Men jag har känt mig stressad och inte haft plats för upplevelsen. Därtill har ryktena om att man bör förhandsbeställa biljetter avskräckt mig. Men så kom min syster på besök och hon fixade biljetter och drog iväg mig. Det är jag så tacksam för. I stället för att bli dränerad, steg jag ut från Amos Rex, svävande och fast besluten om att snart återvända.
Utställningen The Quiet Parade liknar ingenting annat. De flesta besökarna går omkring och småler. Ingen har bråttom. Visst, det tas bilder och selfies, men stämningen är stillsam.
Aldrig har jag påbörjat så många spontana samtal som under besöket på Amos Rex! En bidragande orsak är de gråa sofforna, som man får sätta sig i. Där sitter man intill en främling som delar samma upplevelse. Vi ser samma sak, men ändå inte. Stämningen är hypnotisk och det faktum att allt är grått, gör att gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut.
Jag ser det förälskade gråa unga paret som sitter hand i hand, de har båda sneakers.
Jag ser flera gråa fjärilar.
Jag hör röster i den gråa vassen och blir så till mig att jag är på väg att falla in i konstverket.
Jag går in i rummet där en drygt fyrtio minuter lång film visas. Och jag vill aldrig gå därifrån. Jag som tycker att videokonst är överskattad.
Vad jag fick med mig hem från Amos Rex? Det är svårt att sätta ord på upplevelsen. Men när jag lämnar konstmuseet är jag förändrad. Mötet med Hans Op de Beecks värld gjorde något med mig. Jag fick inte bara tillgång till en hel värld så länge museibesöket varade, jag bär delar av den världen med mig.
Nu ska jag äntligen skaffa Museikort, så jag har råd att återvända så många gånger jag har lust.
En resa till Berlin står högt upp på önskelistan. Där ska jag njuta av Man med guldhjälm, som högst antagligen inte målades av Rembrandt.
Det gör ingenting om jag aldrig återvänder till MoMa i New York. Det finaste de har finns upptejpat i hallen.
Sanna Tahvanainen är författare.