Alla partier ger studerande samma löfte om terminsavgifter
Partierna fifflade med lapparna på frågan om studerande ska få högre stöd – men ett nej till terminsavgifter var alla överens om på universitetens gemensamma valdebatt.
– Ni har gett stöd för elräkningar och extra barnbidrag. Men vi studerande har blivit lämnade ganska ensamma, säger Lotta Leinonen, ordförande för Finlands studentkårers förbund.
Hon var en av de talare som utmanade partierna i universitetens valdebatt i Helsingfors universitets solennitetssal på onsdagen.
Studentkårerna föreslår en höjning av studiestödet med hundra euro.
Bollen gick direkt till partierna. Snabbast att lyfta grön lapp för "ja" var Li Andersson (VF) och Maria Ohisalo (Gröna).
– Också vi har en höjning som mål, minst hundra euro. Dessutom behövs räntetak på studielån och en förbättring av stödsystemet för räntorna. Studerande är just nu den enda gruppen som förväntas ta lån för sina grundläggande livsbehov.
Andra partier bläddrade och fifflade med lapparna och lyfte både med olika förklaringar.
Antti Lindtman (SDP) säger att en höjning finns även i SDP:s program, men att den inte kan vara stor i det här läget. SFP:s Anders
Adlercreutz talar också för en höjning, men lyfter både rött och grönt.
– Det är ärligt att säga att vi inte har råd med allt, säger Lindtman.
Flera andra partier är beredda att se över räntestödet, och tar upp möjligheten att jobba medan man studerar utan att tappa bidrag. Adlercreutz säger att inkomstgränserna gärna får försvinna helt och hållet, men den höjning som regeringen infört "är en bra början".
Finanministeriets tjänstemän har tidigare föreslagit att införa terminsavgifter vid universiteten i ett tjänstemannainlägg, vilket väckt debatt. När frågan bollas till partierna tycks den stöda på totalt motstånd. Alla lyfter röd lapp för nej.
– Bra, då var det avtalat då, säger Maria Ohisalo som tillägger att hon själv aldrig kunnat studera och doktorera om hon med sin bakgrund hade stött på terminsavgifter.
Åsikterna går däremot isär då det gäller om flera examina ska vara kostnadsfria.
Sari Essayah (KD) säger det högt:
– Vi har också tidigare suttit och räckt upp våra händer då det varit tal om skolresurser. Det här är såna bilder som folk spänner ögonen i efter val.
Ekonomen Sixten Korkman kastade in flera bollar åt politikerna i sitt anförande. Han slog fast att satsningarna i reda pengar på utbildning måste växa, bland annat för att kunna utöka antalet utbildningsplatser.
– Det är bra att öka satsningarna på forskning och utveckling, men Finland kommer ändå alltid att vara marginell på grund av vår andel av världens befolkning, säger Korkman, och tillägger att man därför måste bli bättre på att "absorbera" också andra länders innovationer. Och för det behövs en högre utbildad population.
Att få ihop mera pengar till utbildning betyder att spara någon annanstans eller höja skatter, och inget är lätt av det, säger Korkman. Han vidhåller ändå att det viktigaste är att satsa på det landets humankapital.
– Om inte annat, så genom att pruta på målet att balansera ekonomin, säger Korkman.
Också denna boll kastas omedelbart till politikerna.
De får frågan om de är beredda att öka resurserna, också om det innebär att dra ner på något annat. Alla lyser grönt – utom Li Andersson som tvekar med det där sista, att skära ner på annat.
Andersson visar menande mot publiken och förklarar att alla vid universiteten, om någon, "vet vad det betyder då regeringar säger att de effektiverar".
– Utbildade vårdare och läkare lägger sin tid på byråkrati och städning, och vi har professorer här som sköter papperskrig, säger Andersson och hänvisar till sin kolumn i HBL där hon föreslår upprättelse för alla de assistenter och sekreterare som "effektiverats bort".
Paula Risikko (Saml) inflikar att skuldbördan nog går att minska, och att alla de lån regeringen tagit inte kan förklaras med pandemi och kriser.
– Man måste kunna prioritera. Jag har själv suttit i flera regeringsförhandlingar, och under nattens timmar sköts många saker med "stetsonmetoden" – man drar pengar ut hatten, säger Risikko och föreslår att man istället vetenskapligt granskar hur effektiva alla statens satsningar är.