Filmkritiker om att prata högt i biosalongen: Skulle bli en kakofoni
Är det okej att skratta, skrika och analysera filmen under själva biobesöket? Enligt filmkritikern Sara Enholm Hielm borde man betrakta filmen på samma sätt som en dröm.
I början av veckan höll den svenska artisten och influencern Zara Larsson ett brandtal på Tiktok, där hon hävdade att poängen med att gå på bio är att få ”skratta, skrika och analysera saker fullt”.
”Om du vill sitta tyst som en jävla sten, gå hem!” avslutade Larsson sitt inlägg.
Regissören och Guldbaggevinnaren Ruben Östlund backade upp henne i en intervju i tidningen Göteborgs-Posten, där han på måndagen sade att Larsson har fattat grejen och ”heder åt henne för att hon lyfter biokulturen”.
Larssons biograf-etikett får ändå massiv kritik, bland annat av den svenska biografhistorikern Kjell Furberg som i en intervju till SVT hävdar att det handlar om att visa hänsyn till andra. Och en smärre hatstorm har uppstått på det inlägg en Twitteranvändare delade tidigare under veckan. Inlägget har i skrivande stund setts av 4 miljoner användare.
Men vilken är den finländska synen på hur man ska uppföra sig i biomörkret?
Jukka Halonen, ägare till Bio Forum i Ekenäs, berättar att han njuter av att höra en hel publik skratta åt en film. Men att diskutera under filmens gång är inte okej.
– Man får äta godis, popcorn och prassla, och också ta med sitt eget godis om man vill. Det som väcker mest känslor är om någon talar eller kommenterar högt under filmens gång. Folk vill sitta i lugn och ro och fokusera på filmen och inte höra någon annans åsikt.
Folk beter sig
Under de två år som Halonen varit ägare är det bara vid enstaka tillfällen som Bio Forums besökare klagat på andra besökares beteende.
– Jag hade nyligen en kund här som sa att det satt andra och diskuterade eller viskade bakom henne. Men jag kunde inte göra någonting åt det eftersom hon sa det när hon kom ut och filmen redan var slut.
Däremot har Halonen upptäckt att många yngre använder sin smarttelefon samtidigt som de är på bio.
– Ganska många har telefonen framme och har koll på vad som händer på sociala medier. Jag undrar vad det beror på? Men ingen har klagat på att skärmarnas ljus stör. Hur skulle ni agera om biobesökarna helt plötsligt skulle få för sig att börja prata högt under filmens gång?
– Det har inte hänt än. Men det skulle betyda att någon kommer ut från biosalongen och klagar på att folk stör och då skulle jag behöva säga till dem att vara tystare.
Alla kan inte prata högt
Filmkritikern Sara Ehnholm Hielm skriver under på Larssons uttalande om att gå på bio är en gemensam upplevelse – men att det inom ramen för den finns tydliga sociala normer för vad som är okej och inte.
– Hela poängen med en biosalong är ju att det finns många personer där. Om alla sitter och pratar högt för sig själva blir det näst intill omöjligt att höra. Det skulle bli en kakofoni.
– Jag har också talat med mina tonårsbarn om det här. De menar att om det är någonstans som man ska vara tyst, så är det på bio. Det finns ganska få platser nu för tiden där personer är tysta tillsammans och koncentrerar sig på någonting.
Kan det finnas en kulturell aspekt i det här?
– Ja, kanske. De demokratiska värderingarna är ju väldigt starka i Sverige: att alla ska få delta och att man då eventuellt tänker att till och med biobesökarna ska få göra det.
Som en dröm
Enholm Hielm likställer en film med en dröm:
– När du ser den ska du ta emot den och inte kommentera drömmen medan den pågår.
Ehnholm Hielm håller med Talonen om att det hör till att reagera på filmens innehåll genom att skratta, gråta och skrika till, applådera – eller rentav kyssas.
– Men när personer pratar i telefon eller med kompisen bredvid, precis som man skulle göra hemma i tv-soffan, då förstörs den här gemenskapen där alla upplever filmen tillsammans. I stället blir det små grupper där alla är tillsammans fast med någon annan.
Enligt Ehnholm Hielm är en bra måttstock att utgå ifrån i biosalongen att fråga sig själv hur det egna beteendet påverkar andra.
– Man måste ändå utgå från att man är där för filmens skull. Det är inte bara ett rum där man kan göra vad som helst.
Philip Teirs skilsmässoroman Jungfrustigen är på väg att bli tvåspråkig romantisk komedi där staden Helsingfors fungerar som stämningsskapande miljö. Teir som själv skrivit manuset hoppas på en österbottnisk skådespelare som talar dålig finska i huvudrollen.
Philip Teirs roman Jungfrustigen
från 2020 är på god väg att bli film. Initiativet till filmatiseringen kommer från producenten Minna Haapkylä på produktionsbolaget Rabbit Films, som tidigare producerat filmer som Aleksi Salmenperäs Kupla och kritikerrosade och Gyllene Venla-belönade tv-serien
Munkkivuori.
– Jag skulle älska att se fler romantiska filmer om Helsingfors. Jag vet inte när jag senaste skulle ha sett en film om att bli kär, eller en film om skilsmässa, som utspelar sig i nutid där staden Helsingfors spelar en viktig roll, säger Haapkylä om varför hon vill göra film av just Teirs roman.
Jungfrustigen utspelar sig till största delen i Helsingfors och handlar om Richard, en 35-åring med rötterna i Österbotten, som skiljer sig från sin fru efter att ha förälskat sig i den äldre, finskspråkiga Paula.
– Jag har försökt få fram känslan av romantisk komedi där kemin mellan de två huvudpersonerna är påtaglig, säger Teir som själv även skrivit manuset till filmen.
Viktigt nyanserna blir rätt
Han har fått stöd från Finlands filmstiftelse i två omgångar för att utveckla ett tvåspråkigt manus och även filmen planeras bli tvåspråkig.
– Jag vill ju inte att det blir en sådan där finlandssvensk stel produktion. Det som jag tänker är faran med tvåspråkigheten är att finlandssvenskheten inte blir trovärdig. Som finlandssvensk märker man om nyanserna inte är rätt, säger Teir som ändå inte vill blanda sig i filmskaparens vision för mycket.
Men i den mån han har inflytande under castingprocessen hoppas han att huvudpersonen spelas av en skådespelare med österbottnisk bakgrund, och gärna även av någon med lite svag finska.
– Det skulle vara bra om det skulle höras, men det kan ju vara svårt för en skådespelare från Helsingfors som är tvåspråkig att prata dålig finska. Det är det som jag tänker kan bli mest utmanande när det gäller rollbesättningen. Därför vill man kanske ha en äkta österbottning i rollen, resonerar Teir.
Redan nu finns planer på vem som ska regissera och spela huvudrollerna, men namnen är ännu inte offentliga.
– Vi har kastat fram namn på finlandssvenska skådespelare som är dåliga på finska, säger Teir med ett skratt.
Vad betyder det ekonomiskt att få sin bok filmatiserad?
– Det betyder tyvärr inte jättemycket i det här skedet. När man säljer rättigheterna handlar det om några tusenlappar. Men om filmen blir av och får produktionsstöd får jag som manusförfattare lön. Men tills vidare har jag bara fått stipendier från Finlands filmstiftelse för att jobba med manuset.
Hittills är en första manusversion klar, medan finansieringen av filmen ännu är öppen, även om produktionsbolaget är vid gott mod om att det ska beviljas. Går allt som planerat inleds inspelningarna i slutet av sommaren 2024, och filmen beräknas ha biopremiär under 2025.
Kommer vi att få se dig i en cameoroll?
– Knappast. Senast jag skådespelade var i en film som mina kompisar gjorde i högstadiet, och jag var en dålig skådespelare redan då, säger Philip Teir.