Tove Janssons enda altartavla blir opera
Att en opera framförs på samma plats där handlingen utspelar sig är väldigt sällsynt. Sommaren 2024 uruppförs en opera om Tove Janssons arbete med altartavlan i Teuva (Östermark) på ort och ställe.
Bladguld som fladdrar hit och dit, byggarbeten i full gång, arbetare som svär i den halvfärdiga kyrkan. På målarställningarna balanserar bildkonstnären Tove Jansson från Helsingfors, som 1953 rest till den finskspråkiga orten Teuva (på svenska Östermark) för att måla sitt livs första altartavla.
Nu ska historien om hur Tove Jansson skapade altartavlan i Östermarks kyrka bli opera. Uruppförandet sker på ort och ställe i Österbotten sommaren 2024 i samband med Korsholms musikfestspel. Det tvåspråkiga librettot är skrivet av
Gunilla Hemming, medan musiken komponeras av Uljas Pulkkis.
– Utgångspunkten var så originell att det krävdes en hel del fantasi, säger Gunilla Hemming, som tidigare bland annat skrivit librettot till Sebastian Fagerlunds opera Höstsonaten.
Kloka och oförståndiga jungfrur
Händelserna som skildras uppstår i skärningspunkten mellan altartavlans tema – de kloka och oförståndiga jungfrurna i Matteusevangeliet – vad som händer vid kyrkbygget och vad som händer i Toves liv samtidigt.
– Det blir ett klassiskt drama: rummets, tidens och handlingens enhet. Det är seriösa frågor som behandlas här, även den toveska lekfullheten finns med.
Operan framförs av 5–6 solister, damkör och manskör samt liten orkester. Manskören kommer bland annat att representera byggnadsnämnden, medan damkören får tolka de kloka och oförståndiga jungfrurna.
Tove Jansson valde själv altartavlans motiv. Beaktansvärt är att kyrkoprojektet leddes av idel kvinnor. Arkitekt var Elsi Borg, arkitektens assistent Kaisa Harjanne och textilierna formgavs av Kaarina Heikinheimo.
En anekdot som finns med i operan gäller den gamla Kristusskulptur som räddades då den tidigare kyrkan i Östermark brann 1950, men stuvades undan i en lada. Kyrkoherden ville rädda den och bad Tove Jansson hjälpa till med en nattlig smugglingsräd, vilket hon också gjorde.
Altarmålningen kom att bli Tove Janssons enda renodlat sakrala verk, men Gunilla Hemming försäkrar att den kristna världen var bekant för henne.
– Hennes morfar var hovpredikant och hon tillbringade mycket tid hos honom speciellt i ungdomen. Själv var hon inte troende, men förhöll sig vänligt till den kristna världen.
Librettot blir tvåspråkigt och speglar därmed händelsemiljön som den var: en finlandssvensk konstnär på en helt finskspråkig ort.
– Det hade inte känts naturligt att Tove talat svenska med dem som omgav henne, däremot har hon kontakt med vänner i Paris, hon får och skriver brev – på svenska. Kanske det hörs på Toves finska att det inte är hennes första språk.
Musiken speglar känslorna
Tonsättaren Uljas Pulkkis har precis fått det färdiga librettot och musiken ska bli färdig under detta år. Tidigare har han skrivit operor om allt från Urho Kekkonen till Tjernobyl, bland annat I väntan på en jordbävning (2018) till en text av HBL-medarbetaren Zinaida Lindén. Han har också en monologopera om matematikern Ada Lovelace på gång.
– Opera är det bästa sättet som finns att skildra Toves känslor i samband med kyrkbygget. Musiken kan spegla känslor, som hennes glädje inför en beställning som kan beskådas i tiotals år. En altartavla kommer aldrig att stuvas undan i något lager. Att tonsätta en skapelseprocess känns som en betydelsefull uppgift.
Att operan framförs exakt på den plats där handlingen utspelar sig känns exceptionellt.
– Det är något väldigt sällsynt. Tänk om Aida framfördes vid pyramiderna eller Toscas sista akt uppe på Castel Sant'Angelo! För mig känns det också väldigt inspirerande att tänka på vilket slags ljudlandskap hon omgavs av i den halvfärdiga kyrkan – klirrande och skramlande ljud, folk som gnolar, kanske en grammofon.
❞ Det är seriösa frågor som behandlas här, även den toveska lekfullheten finns med.
Gunilla Hemming