Hannele Mikaela Taivassalo mejslar fram det banala in i minsta blodkärl
Kroppen är en madeleinekaka som rymmer lager av tid i Hannele Mikaela Taivassalos roman Det förflutna återvänder. Med skickligt gehör för språkets förskjutningar skriver hon fram hur att sörja någon som kommit en nära är att sörja en bit av sig själv.
Titeln på boken är fruktansvärd. Det förflutna återvänder. Den är svulstigt högtravande och samtidigt tråkig, jag glömmer den så fort jag lagt boken ifrån mig.
Sanna Manders omslag har jag för ovanlighetens skull också svårt för, det är vagt på ett ointressant sätt, även om den röda färgen och de gråa skärvorna med kroppsdelar som virvlar runt absolut hänger samman med texten.
Men texten som utgör Hannele Mikaela Taivassalos sjätte roman tycker jag väldigt mycket om.
Den lyckas nämligen med det som varken titeln eller omslaget förmår: att ta något som på ytan kan låta banalt och behandla det med ett allvar större än livet, mejsla fram det in i minsta blodkärl, tänka med det och få mig som läsare att se något nytt.
I det här fallet handlar det om minnen och begär, och om hur begäret att glömma och begäret att hålla fast i något inte bara är olika sidor av samma mynt, utan rentav exakt samma längtan. En längtan efter att på något sätt kunna leva med att man har påverkats outplånligt av en annan människa. Att det finns bitar av en själv som man förstod, eller som rentav blev till, först i mötet med den andra.
Därför kan sorgen när en människa försvunnit ur ens liv – om det så är frivilligt eller ofrivilligt – nå orimliga djup. Man sörjer helt enkelt en bit av sig själv, i lika hög grad som den andra.
Klä sig i kroppar
I Taivassalos roman handlar det om en kvinna som försöker glömma en man, Selim, som hon haft ett förhållande med. Vi följer också Selim, som flytt landet efter separationen och arbetar med att fotografera tomma rum i ett gammalt slott.
Att varken platsen han finns på, eller staden han lämnat, eller ens kvinnan själv ges något namn (med undantag av ett smeknamn som inte längre är i bruk) är inte obetydligt. Taivassalo intresserar sig inte för explicita referenser, vi får aldrig veta vad gator heter eller vilken artist som spelas när det spelas musik.
Vagheten gör att texten först bjuder ett visst motstånd. Även om karaktärerna är väldigt kroppsliga – berättandet utgår mycket från förnimmelser och fysiska intryck – finns det något silhuettlikt över dem. Som att de kunde vara vem som helst vars kropp skulle placeras på de här platserna och känna de här sakerna.
De blir aldrig riktigt personer för mig, vilket först gör det svårt att orka engagera sig i dem. Men det framstår inte heller som Taivassalos ambition att romanfigurerna ska vara ”relaterbara” karaktärer i en tv-serie. I stället tvingar hon läsaren att själv trä på sig deras hud, själv känna vad de känner, se med deras blick.
Kräver noggrannhet
Stycken som dessa ser inte mycket ut för världen om man läser snabbt:
”Han stannar, tittar. Det är det han gör. Han arbetar med att se. Han svajar till i det ögonblick han stannar, sedan står han mycket stilla, munnen lite öppen, blicken har fortsatt in i något medan han står där.”
Men när man läser långsamt märker man att språket visar saker för en. Det är en sorts fenomenologi som Taivassalo jobbar fram: ett försök att visa hur lust, längtan och saknad – alla dessa extremt fysiska upplevelser – strukturerar ens sätt att uppfatta världen.
Hon skriver fram hur inte bara föremålen runt en, utan även kroppen själv, fungerar som en madeleinekaka – hur vi består av fysiska lager av tid.
Taivassalo har ett starkt gehör för hur språk kan fungera både tillgängliggörande och främmandegörande på samma gång. Texten består inte av svåra ord, den går att halka igenom, men det intressanta uppstår när man tvingas närma sig de små och tillsynes betydelselösa förskjutningarna.
Ibland gör Taivassalo det genom att bryta upp texten fysiskt, i poesiliknande fragment, men den manövern tillför sällan något. Tvärtom tycker jag det är som bäst när texten flödar fram och litar på att jag som läsare är uppmärksam, när den inte gör jobbet åt mig.
Triangeldrama med det förflutna
Det förflutna återvänder växlar mellan jag-, hon- och han-berättande på ett sömlöst och intuitivt vis. Att Selims röst inte skiljer sig nämnvärt från kvinnans stör mig inte, eftersom den Selim vi möter i boken ändå snarast framstår som en produkt av kvinnans fantasi. Hans kropp objektifieras kärleksfullt men skoningslöst nonstop.
Romanen tilltalar också ett du, Alisa, en syster som kvinnan inte haft ordentlig kontakt med sedan tonåren, men som hon en gång var oskiljaktig med. Alisa visar sig vara (åtminstone en del av) orsaken till att kvinnans och Selims förhållande har tagit slut. Det är en vändning i berättelsen som jag inte riktigt köper, eller i alla fall hade önskat mer fördjupning kring för att den skulle betyda något mer än ett lite ogrundat triangeldrama.
Samtidigt är jag länge inte säker på att Alisa ens existerar i egen rätt. Bortser man från vissa scener kunde hon läsas som en projektion av frånväxta aspekter av kvinnans eget jag.
Då blir triangeldramat mer intressant, tanken på att någon skulle vara avundsjuk på att den man älskar har
❞ Den Selim vi möter i boken framstår som en produkt av kvinnans fantasi. Hans kropp objektifieras kärleksfullt men skoningslöst nonstop.
legat med en tidigare version av en själv väcker andra tankar än om någon för länge sedan legat med ens syster.
Sanningen i processen
I likhet med Taivassalos förra bok I slutet borde jag dö (2020) (en så mycket bättre titel!) är Det förflutna återvänder en roman som skriver sig igenom det som den handlar om. I det förra fallet erfarenheten av att vara ”den andra kvinnan”, i detta fall erfarenheten av att en relation som präglat en på fullständigt grundläggande plan ändå kan få ett slut.
Ibland förekommer summeringar längs vägen som känns överflödiga, starkast är texten när vi bara får vara med i personernas process. Det är där som mycket av det verkligt sanna glimtar fram.
”Jag tyckte mycket om hur du var i min kropp, det var som om jag också bättre kunde vara i den då. [ …] Och varför blev du så viktig för mig, du är ju bara en vanlig människa?”