Dagen som ett knippe rubriker
I Lars Noréns sista dagbok är han tröttare och skäller mindre. Men textens repetitiva essens för läsaren precis så nära en annan människas värld som man behöver komma.
Jag trodde redan att Lars Norén var ett passerat kapitel i mitt liv, ungefär som studentexamen eller förväntan inför morgondagen, men så dök han upp igen i form av sin senaste och definitivt sista dagboksbok. När jag läste den första volymen för femton år sedan skrev jag till och med ett brev till honom, men fick inget svar (fast min förväntan var stor).
I En dramatikers dagbok 20192020 är det en tröttare Norén som möter en. Mycket känner man igen: shoppandet av kläder (designern Yamamoto hänger med fortfarande), det dagliga skrivandet på flera texter parallellt, de kärleksfulla omdömena om olika personer (som gör de kritiska så mycket värre).
Men det har skett förändringar: tobaken är utbytt mot snus, resorna är inställda (på grund av pandemin), skället på Dagens Nyheter och Sveriges Radio är hörbart men inget jämfört med hur teaterkritikern Leif Zern plockades i bitar i tidigare dagböcker. DN:s kulturchef Björn Wiman karakteriseras visserligen som en posör, avskydd är också kritikern och författaren Elisabeth Åsbrink, men det hårdaste omdömet ger Norén genom sin brist på engagemang: ”Jag är inte längre prenumerant.”
Borta är också förälskelserna, med skådespelaren Françoise som ett sista svagt glödande kol. A är visserligen med, men bara som perifer mor till Noréns dotter S. Kärlekens berg- och dalbana med förväntan och djup förtvivlan har planat ut och ersatts av funderingar kring en bostad i Hammarby Sjöstad. Till och med det blir intressant fast Norén ogärna öppnar upp sin privatekonomi. Vi får veta den köpta bostadens pris (över en miljon euro), vad olika klädesplagg kostar och andra småutgifter, men är Norén rik eller fattig? Han satsar själv på det senare alternativet, men kriterierna för det förblir oklara.
Ett genomgående tema är pandemin. Norén beskriver de närmastes rädsla för att han ska bli smittad, och med sina KOL-lungor hörde han till samma akuta riskgrupp som Jörn Donner (som dog ett par månader före covid. Jörn är vid sidan av Stadsteaterchefen Maria Sid den enda finländaren Norén nämner, dessutom med uppskattning).
Själv är Norén inte rädd, men tar hänsyn till de närmastes oro och isolerar sig. När han igen börjar träffa folk är det förstås främst döttrarna S och Nelly. Kontakten till Bonniers verkar skötas per telefon, förläggaren Eva B. (som i tiden gav mig Noréns hemliga adress) får punga ut med ett förskott för att hennes författare ska kunna betala en snygg designbokhylla som han beställt från Finland.
Livet går vidare, färjorna i Sjöstaden går punktligt som i Hades, och en dag når Sveriges höga pandallrande demidödlighet slutligen också Norén, vilket innebär att den sista dagboken blir bara 250 sidor mot de tidigare volymernas tusen.
Dagbokens essens är det repetitiva, varje dag liknar den föregående: handla på Ica, pizza på napoletanen eller sushi på japanen, Facetimesamtal med S, dålig nattsömn i en japansk säng, beställning av grejer på nätet, hämtning av dem, läsning av Heidegger och Weil, skrivande på texterna Communion, Elegies, Temps Mort … Inga förklaringar, ingen analys, bara det faktuella konstaterandet. Dagen som ett knippe rubriker.
Jag tycker det är oerhört rogivande. Och det är väl så nära en annan persons värld man behöver komma? Man läser sig själv mot Norén, och känner hans oro.
När jag frågat folk som kände Lars Norén hurdan han var har de sagt att han antagligen var det närmaste de kommit ett geni. Men i dagbokstexten ger Norén framför allt ett mänskligt, till och med vanligt intryck (inför sig själv är ingen ett geni).
Det enda som förvånar är hans blindhet för staden han bor i – den som kallas världens vackraste. Han promenerar mycket, rör på sig, besöker olika stadsdelar, men han skriver aldrig om arkitekturen han ser. Någon gata är ful, inte mer än så. För mig är det obegripligt. Obegripligt intressant.