Hur vet man att en politiker ljuger?

För sjuttio år sedan anlände en krigshjälte till representanthuset i Washington D.C. med en anmärkningsvärd historia. Det var inte ovanligt att de ambitiösa unga männen som återvände från kriget i Europa och Stilla havet gav sig in i politiken. Samma år som väljarna i delstaten Utah sände sin lokala bragdman till Kongressen blev till exempel den före detta överbefälhavaren Dwight Eisenhower president och John F. Kennedy senator.

Douglas Stringfellow stod ändå ut. Under kriget hade han tjänstgjort inom underrättelsetjänsten och deltagit i en hemlig operation för att rädda en tysk atomfysiker. Som krigsfånge utsattes han för tortyr, men lyckades fly med hjälp av sin nyfunna tro. Han återvände från kriget förlamad och med en av landets högsta militära dekorationer på sitt bröst.

Den rullstolsburne Stringfellow berättade gärna om sina bragder under valmöten och i medier. Han uppträdde rentav i det populära tv-programmet This Is Your Life och delade med sig av historier om sina äventyr i kriget. I valet seglade han lätt till seger över sin demokratiske utmanare. Den unga, stiliga och framgångsrika Stringfellow hade av allt att döma en strålande framtid framför sig. Enda problemet var att allt var en lögn.

Stringfellow avslöjades inför omvalet två år senare, tvingades erkänna, bad om ursäkt och ersattes av partiet endast två veckor innan valet. Sedan dess är han främst ihågkommen som den främsta mytomanen i Kongressens moderna historia.

Under de senaste månaderna har Stringfellow ändå fått en rival när det gäller den mest ökända lögnhalsen i representanthuset. Den nya kongressledamoten George Santos har under en kort tid blivit sinnebilden för lögn i amerikansk politik.

Santos, som representerar det tredje kongressdistriktet i New York, har ljugit om sin utbildning. Han har ljugit om sin arbetserfarenhet. Han har ljugit om sin förmögenhet. Han har ljugit om sin välgörenhetsverksamhet. Han har ljugit om sin etniska bakgrund och sin religiösa identitet.

Det verkar även som om Santos fabulerat då han påstod att hans morföräldrar var europeiska judar som flydde Förintelsen samt då han hävdade att terrorattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 kostade hans mamma livet. Skamlöst är bara förnamnet.

Där slutar ändå likheterna mellan Stringfellows och Santos öden. Till skillnad från i den förras fall finns det uppgifter om att högt uppsatta partimedlemmar kände till den senares lögner redan innan väljarna gick till rösturnan i november. Den lokala tidningen North Shore Leader lyfte redan i september upp frågor kring Santos ekonomi. Men det var inte nog för att partiet skulle ta avstånd från sin kandidat.

När sedan New York Times efter valet granskade de många falska påståenden som Santos kommit med blev det en riksnyhet. För varje dag som gick verkade det komma fram nya uppgifter om Santos lögner. Flera enskilda republikaner uppmanade honom till att avgå men Kevin McCarthy, partiets ledare i representanthuset, vägrade att fördöma eller bestraffa honom.

Efter Donald Trumps framgång i amerikansk politik borde man kanske inte vara överraskad över lögnerna. Men det är ändå slående att de otaliga hisnande lögnerna inte (ännu) kostat Santos hans plats i Kongressen. Det är inte bra för politikens trovärdighet att en erkänd lögnare inte möter konsekvenser.

Hur vet man att en politiker ljuger, går det gamla skämtet. Det är som bekant inte direkt ovanligt att politiker oberoende parti eller land går fram med osanning, förvränger, överdriver och förskönar. Men att dra alla politiker över samma kam gynnar endast de som vill framställa politik som en smutsig affär. När vi talar om lögnare är det bättre att tala om individer än om en yrkeskår.

Hur vet man när George Santos ljuger? Hans läppar rör sig.