”Informationen är bästa medicinen i vargfrågor”
Ju mer vi vet om vargen, desto lättare har vi att leva med den i vår närhet. Det var budskapet under torsdagens vargdiskussion på Lärkkulla.
Vargarna är fascinerande djur. De lever inom klara nätverk, de befinner sig högt i hierarkin i naturen och de kan anpassa sig till yttre omständigheter, bland annat människan.
Det här konstaterar Christoffer Wallgren, aktiv jägare som sett vargar många gånger, bland annat på några meters håll på egen gård i Pojo.
– Det är positivt att vargen igen finns här, men den har förändrat jakten, säger han och berättar att användningen av jakthundar fått andra mönster.
Christoffer Wallgren var en av deltagarna i vargseminariet som ordnades av projektet Varglife på Lärkkulla i Karis i torsdags. Hur kan man leva med vargen i vår närhet? löd temat för kvällen och det var en fråga som lockade en publik på över 70 personer.
Vargen har genom åren väckt mycket känslor, men någon negativ spänning låg ändå inte i luften i det välfyllda auditoriet på Lärkkulla.
Ordet leddes av Martin Hägglund, ordförande för Egentliga Finlands regionala viltvårdsråd, som inledningsvis bad deltagarna att under några minuter lufta sina tankar om vargen med de närmaste bänkgrannarna. Kanske det hade en viss avväpnande effekt.
Opartiska personer
Madeleine Nyman som leder projektet Varglife (se faktaruta) berättade att vargstammen i Finland vuxit med ungefär 10 procent under de senaste 30 åren och att det vintern 2021–2022 fanns ungefär 290 vargar i landet.
I västra Nyland finns två stycken vargrevir. Det ena kallas för Snappertunareviret och sträcker sig grovt taget söder om riksväg 25 mellan Ekenäs och Sjundeå. Det andra, Raseborg–Saloreviret, ligger på båda sidorna av länsgränsen.
Visa Eronen som är jaktchef för Nyland på Finlands viltcentral och Henrik Rehn som är en av kontaktpersonerna för stora rovdjur inom Västra Nylands jaktvårdsförening berättade att vargarnas antal i respektive revir rör sig kring 8 individer.
Kontaktpersonerna arbetar på frivillig basis och utgör viktiga kuggar framför allt när det gäller dialogen mellan invånarna och förvaltningen.
– En kontaktperson är alltid opartisk. Vi tar inte ställning till om det finns för många eller för få vargar. Vår uppgift är att informera, följa upp spår eller andra observationer och rapportera vidare, sade Henrik Rehn som har Tenala–Bromarv som sitt huvudsakliga område när det gäller frågor kring stora rovdjur.
Förtroende är nyckelordet för gott arbete inom rovdjursförvaltningen, sade Rehn.
Info som medicin
Vikten av att de som rör sig i naturen verkligen anmäler vargobservationer lyftes fram i flera inlägg. För dna-inventeringen behövs det också ständigt nya spillningsprover.
Martin Hägglund konstaterade att det är till väldigt stor hjälp att veta hur många vargar det faktiskt finns inom ett visst område.
– Jag har alltid sagt att informationen är bästa medicinen i vargfrågor, sade han.
Astrid Lindström, aktiv inom Hangö miljöförening, kommenterade i publiken att många låter bli att anmäla rovdjursobservationer i rädsla för att jägare då kommer och fäller djuret.
– Här måste ni nog jobba lite mer med er PR, sade hon.
Vargen visar sig
Fiskarsborna Susanna Sarvela och Juhani Harju var nöjda med den information som de fick. De är förhållandevis nyinflyttade i trakten och berättar att de som tidigare stadsbor gärna låter sig fascineras av den totala närheten till naturen som råder i den nya hembyn.
Ser man ofta varg där?
– Visst ser man vargar då och då, säger Susanna Sarvela och berättar att hon har en stor respekt för rovdjuret.
Juhani Harju säger att han inte är direkt rädd för vargen, men att djuret som sådant är intressant – liksom dess roll som predator för att hålla bland annat hjortbeståndet i styr.
Hundar strök med
Christoffer Wallgren var också nöjd med seminariet. Framför allt uppskattade han informationen om vem som gör vad inom vargförvaltningen.
Wallgren, som till vardags bor i Helsingfors, berättar att han två gånger varit med då vargen dödat en hund under jakt.
– Men det har inte gjort mig till en varghatare, säger han och berättar att gästande jägare från vargglesare trakter ibland förundras över att vargen faktiskt rör sig i de västnyländska skogarna.