En fantasi klädd i tanga
Welcome to Chippendales, om den manliga strippgruppens skapare Somen ”Steve” Banerjee, är sevärd främst för sitt skvallervärde. Och för Murray Bartlett i rollen som gruppens koreograf Nick De Noia.
DRAMASERIE Welcome to Chippendales
Betyg: 3/5
8 delar på Disney+ (recensionen bygger på 5 avsnitt). Manus: Robert Siegel m.fl. Regi: Matt Shakman, Gwyneth HorderPayton, Nisha Ganatra m.fl. I rollerna: Kumail Nanjiani, Murray Bartlett, Juliette Lewis, Annaleigh Ashford. F18
Den amerikanska drömmen kan se ut på många sätt. För den indiska immigranten Somen Banerjee ( Kumail Nanjiani) ser den ut som Hugh Hefner: en framgångsrik affärsman med dyra klockor och kostymer. Det är vad Somen vill vara. Första steget är att byta namn till Steve, andra steget är att ta pengarna han sparat från jobbet på en bensinstation och investera dem i en backgammonklubb. Det är sjuttiotal och brädspelet är populärt, men inte så populärt. Klubben är en flopp.
Och kanske är det meningen att vi redan här, med facit i hand, ska se det som en förvarning. Att Steve möjligen har sinne för affärer men är för otålig och drivs av fel impulser. Steve Banerjee kommer nämligen att bli mannen som skapade ett helt imperium, det manliga strippfenomenet Chippendales, bara för att inom loppet av tio år förstöra det hela och bli åtalad för såväl anlagd brand som medhjälp till mord.
Händelseförloppet har nyligen blivit både dokumentärserie och podcast, och nu även dramaserie. Welcome to Chippendales är inspirerad av K Scot Macdonald och Patrick MontesDeOcas bok Deadly dance: The Chippendales murders. Med en sådan boktitel kan ovanstående fakta nog inte anses vara mycket till spoiler.
Manlig striptease
Men tillbaka till Steve, som förgäves försöker nischa sin klubb: ostronätartävling, gyttjebrottning, disko. Och så till slut: manlig striptease. Konceptet drar folk men är det mest nyhetens behag?
Allt förändras när Steve träffar koreografen Nick De Noia (Murray Bartlett). Nick ser potentialen i det Steve har, men också att det krävs en berättelse, en struktur: ”En show har koreografi, produktionsvärde och en historia. Du har ett krasst skådespel, ett billigt trick”. Nick anställs och snart är Chippendales mer än improviserad striptease, det är en helkväll med cowboys, matadorer och piccolor. En fantasi klädd i tanga. Publiken är enbart kvinnor – männen får vänta till efter showen för att slippa in. Succén är ett faktum.
Bakom kulisserna är det dock mer komplicerat. Steve är både avundsjuk och paranoid. Dessutom tampas han med samhällets rasism, något som i honom förvandlas till en sorts ”pay it forward”-diskriminering; när han själv blir nekad inträde till en exklusiv restaurang med hänvisning till medlemskort och rekommendationer anammar han det på Chippendales. Är du inte vit slipper du inte in.
Serie med alla ingredienser
Kumail Nanjiani är inte dålig i rollen som Steve, men han är så entonigt kontrollerad att det är svårt att hitta in i karaktären. Det är i stället Murray Bartlett som drar ögonen till sig. Han sågs nyligen i första säsongen av Mike Whites geniala White Lotus, och även här känns han livgivande. Detsamma gäller Juliette Lewis, i rollen som kostymören Denise.
Källmaterialet nästan tigger om att filmatiseras, här finns allt: intriger, droger, sex, mord, pengar. Uppgång och fall är väl alltid av intresse. Men manuset lämnar mycket övrigt att önska; det vilar en känsla av autopilot över berättandet och
resultatet känns tunt. Serien lyckas inte helt förmedla vilket osannolikt fenomen Chippendales faktiskt var, och åtminstone på basen av de fem första avsnitten griper varken de underhållande eller de mörka delarna av berättelsen riktigt tag i en.
För den som är nyfiken nog på den sanna historien om Somen ”Steve” Banerjee kan serien väl ändå fylla en funktion. Kom för skvallervärdet, stanna (en stund) för Bartlett, den tredje stjärnan är hans.